Dö för att leva

Ganska mycket i Guds rike fungerar tvärtemot mot vad vi är vana vid i den här världen. En av sakerna som återkommer i Jesus liv, undervisning och inte minst hans död och uppståndelse är att död leder till liv.

Jesus är oerhört radikal när han kallar sina lärjungar. Han kallar till ett liv i efterföljelse med hela livet som insats. Han kallar människor att ”ta sitt kors och följa” honom – att leva som om man vore död. I Jesus verklighet är det som om allt är upp och ner. Den som klamrar sig fast vid livet kommer att förlora det – men den som släpper taget och ger sitt liv till honom kommer verkligen att finna det.

Någonting som är viktigt för väldigt många pionjärer är uppbrottet från strävan efter att ”bevara och förvalta” för att istället hitta in i ett liv av risktagande och självuppoffring. Jesus sa en gång:

”Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt.”

En skillnad mellan en institution och en rörelse är att det i institutionen går åt väldigt mycket energi att bevara och beskydda sig själv och åt att kontrollera institutionens olika delar. En rörelse förändras hela tiden och växer hela tiden på ett sätt som ingen kan bevara, beskydda eller kontrollera. I en rörelse måste man alltid vara beredd att släppa taget och låta saker dö för att andra saker ska få leva.

Ett hinder för att sända iväg människor i församlingsplantering har ibland varit frågan: ”hur ska det gå med vår verksamhet om vi sänder iväg några av de mest aktiva?” Jaa, hur ska det gå? Är det en sån katastrof om en verksamhet dör? Det kanske inte ens skulle vara någon katastrof om en församling la ner om man får plantera två nya församlingar?

Den här veckan har jag bloggat både på min egen blogg och på Pionjärbloggen där jag har varit veckans bloggare. Tack för mig!

Kommentera