Hur förhåller vi oss till kyrkohistorien och traditionen?

Sedan utgivningen för mindre än en månad sedan har Middag med Jesus fått stor uppmärksamhet och blivit omtalad i tidskrifter, tidningar – av teologer, bloggare och folk i största allmänhet. Boken stimulerar till nya samtal och inspirerar förhoppningsvis människor som längtar efter något nytt att ta nya steg.

Något som återkommit i vissa kommentarer och recensioner har varit att man använt sig av kyrkans historia och tradition för att förespråka den traditionella, ritualiserade varianten av Herrens måltid. Se bland annat Tord Fornbergs text i den romersk katolska tidskriften Signum, intervjun med Sune Fahlgren i Sändaren och Roland Spjuths recension på bloggen Cruciform Phronesis. Med anledning av detta har Per-Axel Sverker skrivit en mycket bra text om synen på kyrkans historia och tradition som jag publicerar som ett gästinlägg här på bloggen. Jag hoppas att texten nedan kan få berika samtalet!


 

Historien och traditionen

Per-Axel SverkerDet var förutsägbart att både kyrkliga och frikyrkliga företrädare med en etablerad kyrkosyn skulle försvara den kyrkliga “traditionen” i förhållande till Rickard Cruz´ radikala bibeltolkning. Men den kyrkliga ”traditionen” är inte detsamma som den kristna församlingens historia. Man kan vara högst medveten om historiens positiva och negativa lärdomar utan att vara beredd att följa ”traditionen” i den form som de allmänna kyrkorna gett oss den. Man borde vara mer klar över från frikyrkligt håll att i denna ”tradition”, som försvaras vid nattvarden, ingår även betoningen av prästens roll.

Även inom många frikyrkliga kretsar önskar man idag ge den allmänkyrkliga traditionen ett högt värde. Reformatorerna hävdade istället att trons skatt är ner¬lagd i Bibeln och inte i kyrkan. Den kristna tron kan inte undvara att skapa någon form av bekännande teologi. Men alla dessa läror är underställda Skriften. Vi är, som Rickard Cruz visar, alltså medvetna om den historiska situationen men följer inte en given ”tradition”. Bibeln, som Guds uppenbarade Ord, har en unik plats i den kristnes liv. En medveten protestant hävdar, liksom Luther, att kyrkan är Ordets skapelse. Traditionen kan tillskrivas en tjänande funktion men inte en mästrande. Risken är annars att kyrkan anpassar Guds ord till sina egna perspektiv. Reformationens princip om Skriften allena sätter Skriften över traditionen. Bibeln är den gudomliga, primära och absoluta normen för Guds uppenbarelse medan traditionen är mänsklig, sekundär och relativ, även om den är värdefull. Detta betyder inte att reformatorerna förkastade traditionen.

Församlingen har nämligen samtidigt stått under Andens ledning. Cruz´ bok betonar hela tiden församlingens roll. All teologi måste ha församlingen som kontext. Teologi tjänar församlingens tjänst och mission. Reformatorerna var medvetna om riskerna med en individualistisk bibeltolkning. Kunskap om teologins historia är församling¬ens angelägenhet. Den ger sitt bidrag till att förstå Guds Ord och till att proklamera det i autentiska nutidsenliga termer. En teologisk bok är inte bara en teoretisk och intellektuell sysselsättning. Den vill tjäna vår tro. Att helt förneka den historiska teologins betydelse blir därför att förneka Andens gärning i det för¬gångna. Varje kristen står i direkt succession till generationer av andra kristna. Vi och de har mycket gemensamt i trosuppfattningar men samti¬digt kan det finnas mycket som skiljer oss åt, också inom ”traditionen”. Otroliga misstag har begåtts i kristenhetens namn. Men som en röd tråd löper vittnesbördet om kristna människor som vänt strömmen tillbaka till kärleken och sanningen. Vi har en viktig läxa att lära av båda grupperna. Man kan lugnt säga att den som förstår kristenhetens historia inte löper samma risk att gå vilse som den som lever i ett historiskt vakuum.

Vi förblir lärjungar. Bibelns ord förkunnas av församlingen men det produceras inte av kyrkan. En stor tillit till ”kyrkans tradition” underskattar syndens kraft även bland de kristna. Enligt en allmänkyrklig syn kommer Kristus aldrig låta kyrkan avvika från Hans sanning. Medvetna protestanter skulle istället anse att mänsklig synd och högmod på djupet har påverkat kyrkans möjligheter att följa Jesus till förmån för mänskliga påfund. Utöver syndaläran är skillnaden därför mycket stor vad gäller synen på kyrkan. Katoliker ser Andens ledning av kyrkan, dag för dag, in i frälsningens fullhet. Protestanter ser också en sådan Andens ledning men bara som en utveckling med Bibeln som grund.

Skriften allena innebär alltså inte att Skriften ska isoleras. Principen innebär att all lära ska utsättas för en biblisk prövning, precis som Cruz har gett oss ett exempel på. Men principen betyder inte att sådant som inte nämns i Bibeln inte är verkligt, eller är oviktigt, eller att den bibliska exegetikens historia och teologins historia inte skulle beröra oss idag. Den fyller ut gapet mellan uppenbarelsen i Guds Ord och förkunnelsen i den nutida församlingen. Det är i historien man kan finna kontinuiteten mellan århundradena. Här finns en värdefull samling insikter och var¬ningar genom att visa på hur kyrkan hållit sig till eller kompromissat i förhållande till Skriften.

Vi söker inte att framställa något renlärighetens drama med hjältar och bovar i grova teckningar – ens till husförsamlingens fördel! Vår tolkning av teologins historia får inte bli polemisk dogmatik. Vår fråga blir om de olika teologierna hjälper församlingen att tala trofast och relevant om Gud i anslutning till Bibeln. Kritik av olika teologier får inte bli fördömande utan måste utföras konstruktivt och i stor ödmjukhet. Guds Ord måste alltså vara kriteriet vid denna historiska prövning – och inte en förmenad ”tradition” som man anser självklart stöder viss nattvardssyn och kyrkosyn.

Per-Axel Sverker, teol dr

Se även www.sverkersteologi.se – ”Traditionen i ortodox, katolsk och evangelikal teologi” samt ”Teologishistoriens ämne och metod”

3 svar på “Hur förhåller vi oss till kyrkohistorien och traditionen?”

  1. Du skriver: ”En stor tillit till ”kyrkans tradition” underskattar syndens kraft även bland de kristna.” Rätt så. Men det samma gäller även en stor tillit till Skriften. Den som vill kan bara omtolka Skriften. Den är inte absolut just på grund av ”syndens kraft även bland de kristna”. I ljuset av det ser jag inte Skriften som pålitligare grund att stå på. Den logiska slutsatsen blir alltså att vi behöver både och.

    1. Hej Brane!

      Tack för det intresse du visar för artikeln. Tyvärr måste jag påpeka två problem i din kommentar.

      Naturligtvis är bibeltolkningen påverkad av mänsklig svaghet och även synd. Bibelns ställning som yttersta auktoritet ligger dock inte i dess tolkning utan i dess särställning som ett av den helige Ande inspirerat Ord. Vår tolkning är aldrig absolut – utan bland annat beroende av församlingens teologihistoria – men Bibeln är i sig en absolut auktoritet. Detta är sagt utifrån en reformatorisk-evangelikal bibelsyn (som beskrivs mer ingående på http://www.sverkersteologi.se – Bibelns sanning, auktoritet och trovärdighet). Naturligtvis inser medvetna evangelikaler att ett språk inte fungerar i ett vakuum. Men skillnaden ligger i att kyrkan är Ordets skapelse och inte tvärtom. Den tidiga kyrkan, ledd av Anden, erkände det Guds Ord, som bekräftat sig självt i kyrkans liv. Ingen påve eller given ”tradition”, behövs för att förstå Skriften. Egentligen säger även ortodoxa teologer att Bibeln är den skrivna auktoritet med vilken allt annat bedöms men att den alltid ska läsas inom ”kyrkans tradition”. Andra Vatikankonciliet försäkrade för katolikerna att de bibliska böckerna är skrivna under Andens inspiration men det är tillsammans med ”traditionen” som de utgör en Guds Ords deposition knutet till läroämbetet. Men för protestanter har Bibeln inget behov av att bekräftas av någon kyrkas auktoritet.

      Det andra problemet i ditt påpekande är att du till sist indirekt verkar ifrågasätta mitt instämmande i att vi behöver båda Skrift och ”tradition”. Hela min artikel visar att den historiska teologin – vilket är bredare och mer dynamiskt än en given ”tradition” – också motsvarar ett behov hos församlingen. Skillnaden ligger i auktoritetsfrågan (vilket beskrivs mer ingående i den föreläsning om traditionssyner som artikeln hänvisar till). Reformatorerna godtog inte några tillskott till uppenbarelsen, allra minst om de är införda av ett s k ofelbart läroämbete. För ett protestantiskt tänkande är det omöjligt att ställa ”kyrkans tradition” och påveämbete som jämlika med Skriften.

      Lev bara i Guds nåd!

      Per-Axel

Kommentera