Mina måltider

I hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje.

Apostlagärningarna 2:46

Finns det något som är så betydelsefullt för mänsklighetens existens som gemensamma måltider? Jag tror faktiskt inte det. Människor har alltid ätit tillsammans. Måltidernas tidpunkt, form, frekvens, innehåll och storlek har varierat i olika tider, och olika kulturer, men har alltid varit den avgörande skillnaden mellan ett liv i gemenskap och ett i ensamhet. I en måltid där människor delar mat med varandra fylls både behovet näring och gemenskap.

Lika centralt som det är för människor att äta tillsammans, lika central är Herrens måltid för gemenskaper av människor som tror på och följer Jesus Kristus. De absolut flesta kristna församlingar genom historien, har firat Herrens måltid i någon form. Jesus sa själv, så tydligt, till sina lärjungar att de skulle äta måltiden till minne av honom. Herrens måltid handlar om Herren Jesus och ger en församlingsgemenskap liv, gemenskap, fokus och kraft. Den är en hjälp för alla dem som följer honom att samlas kring det som är centralt i den kristna tron, nämligen Jesus. Samtidigt finns det få saker som är så missförstådda som Herrens måltid. Det som från början var Jesuscentrerade gemenskapsmåltider i människors hem har med tiden utvecklats till avancerade religiösa ceremonier, där varje kyrka och samfund har utvecklat sin egen teologi, tolkning och touch. Ger detta uttryck för en spännande variation och rikedom, eller har vi missat något väsentligt? Jag tror på det senare.

Jag växte upp i en baptistförsamling i Sävsjö, en liten ort på det småländska höglandet. Jag är så tacksam för den församlingen – så många fantastiska människor, livsförvandlande Gudsmöten och viktiga lärdomar. En söndag i månaden firade församlingen Herrens måltid. I programbladet brukade det stå något i stil med: ”Sön 10:00 Gtj, ssk, HHN” och det förstår väl vem som helst att det betyder ”På söndag kl 10 samlas vi för att fira gudstjänst tillsammans. Det kommer att finnas en särskild söndagsskola för barnen och i slutet av gudstjänsten firar vi Herrens Heliga Nattvard.” Just förkortningen HHN visste jag faktiskt aldrig vad den stod för, förrän långt senare, jag visste bara att det vankades nattvard.

När det var dags för nattvarden i slutet av gudstjänsten flyttade alla de som satt i bänkarna på den vänstra sidan om mittgången och satte sig tillsammans med dem som satt i bänkarna på den högra sidan om mittgången. Vid den här tiden var det inte så många som besökte gudstjänsterna i Baptistkyrkan. Jag chansar på att det ofta var 40-50 samlade i en lokal med plats för 200. Dessutom placerade sig de flesta enligt en outtalad spridningsregel som innebar att man gärna skulle sätta sig med så stort avstånd som möjligt från andra människor. Eftersom detta gjorde det opraktiskt när man skulle dela ut nattvarden dämpade man spridningseffekten genom att en gång i månaden ”offra sig” och sätta sig lite närmare varandra. I samma stund som de på vänstra sidan satte sig tillsammans med dem på den högra sidan var det som om stämningen förändrades i rummet. En mycket tyst och allvarlig atmosfär infann sig, som kanske närmast kan liknas vid stämningen på en begravning. Som uppväxande barn i församlingen förstod jag tidigt att nattvarden inte var något man skulle ta lätt på. När nattvarden firades fanns det tre viktiga saker att tänka på: att man skulle vara tyst som en mus, att man skulle ”rannsaka” sig själv och att man inte skulle göra något som skulle kunna uppfattas som ”ovärdigt”. Jag förstod faktiskt aldrig varför man talade om att ”fira” Herrens måltid. Det liknade allt annat än ett firande. När själva nattvardsfirandet började var det ofta män med allvarliga miner, klädda som begravningsentreprenörer i svarta kostymer, som gick runt i bänkraderna och delade ut små bitar av sockerkaka (som hade bakats enligt samma recept i församlingen sedan urminnes tider) och bägare med druvjuice som man fick ta en klunk av. När nattvardsgåvorna delades ut var det viktigt att rätt ord uttalades, med ett språk hämtat från 1917 års bibelöversättning (den översättning som Jesus läste, eller?): ”Kristi kropp för diiig utgiven” och ”Kristi blod för diiig utgjutet”. Alla andra dagar vid alla andra tillfällen var det givetvis ok att säga ”dej” men vid nattvarden skulle det vara ”diiig”. Vanligtvis avslutades nattvardsfirandet efter att någon spontant tog upp sången ”O det dyra Jesu blod”, stämningen lättade och folk kunde slappna av igen. Väldigt mycket har förändrats i församlingen i Sävsjö sedan jag växte upp, som väl är, men jag kan inte låta bli att fundera lite när jag tänker tillbaka på min uppväxts erfarenheter. Var det verkligen det här Jesus hade tänkt sig när han sa till sina lärjungar att dela måltiden för att minnas honom?

På senare år har jag några gånger varit med på nattvardsfirande i kyrkor där man har en annan syn på liturgi och ämbete. Liturgi är ett ord som ofta används för att beskriva ordningen när kristna möts för gudstjänst. I församlingar och sammanhang som betonar liturgin, lyfter man fram vikten av att göra saker på rätt sätt, med rätt ordning och med rätt ord. Vissa sammanhang ser liturgin som en god ordning, som ger trygghet och stabilitet, andra sammanhang anser att det faktiskt inte blir en ”riktig nattvard” om man inte tillämpar rätt liturgi. Ämbete är ett ord som beskriver positionen som andliga ledare har i de församlingar som tänker på det sättet. I de sammanhangen är det vanligt att ledare kallas för präster och man menar att man inte kan fira gudstjänst, eller ta del av nattvarden, om inte en präst är där för att leda det hela. När jag har besökt den här typen av kyrkor lägger jag särskilt märke till några saker. Långt fram finns något som kallas altare där brödet och vinet står, för att betona att nattvarden är ett offer som förrättas. Mellan folket och altaret finns en altarring. Området framför altarringen runtomkring altaret symboliserade från början himlen och dit får ofta bara präster, eller andra personer med stort förtroende, komma in. Alla andra vanliga människor får hålla sig bakom altarringen. Personligen går associationerna till det gammaltestamentliga templets uppdelningar mellan hedningarnas förgård, kvinnornas förgård, männens förgård, prästernas förgård, det heliga och det allra heligaste (mer om detta i ett senare kapitel). Framför altarringen förrättar prästerna nattvardsoffret, iklädda speciella kläder. I vissa kyrkor är dessa prästkläder långa kåpor, i andra är det mer diskreta prästkragar. Oavsett vilket, tydliggör de skillnaden mellan prästerna och alla de andra som inte har prästkläder. Själva iordningsställandet av nattvarden utförs av prästerna bakom altarringen genom böner och ritualer. När brödet och vinet ska delas ut är det vanligt att besökarna i kyrkan får gå fram och böja knä vid altarringen. Närmare det heliga än så kommer inte en vanlig person. Väl på knä blir man matad med oblat och vin av prästen och får därefter gå och sätta sig på sin plats. I en del kyrkor är det även så att vanligt folk endast får ta del av brödet och att det endast är prästerna som får ta del av vinet. När jag är med på den här typen av nattvardsfirande är det en stor fråga som dyker upp i mitt huvud: Hur i hela världen har den måltid som Jesus åt med sina lärjungar utvecklats till det här?

William Barclay skriver så här i sin bok The Lord´s Supper:

Det kan inte finnas två saker, mer olika varandra, än firandet av Herrens måltid i ett kristet hem under det första århundradet, och i en katedral under det tjugonde århundradet. Sakerna är så olika, att det nästan är möjligt att säga, att de inte har någon koppling med varandra överhuvudtaget. [i]

Jag är uppvuxen i en familj som jag är mycket tacksam för. Min pappa kommer från Brasilien och min mamma är svenskt missionärsbarn, som är född och uppvuxen i Brasilien. Mina föräldrar träffades i Brasilien, gifte sig i slutet av 70-talet och bosatte sig sedan i Sverige. De bestämde sig tidigt för att de ville ha ett öppet hem, dit vem som helst alltid var välkommen, ett hem och en familj i tjänst för Jesus och för andra människor. De har alltid haft en väldigt inkluderande syn på familjen. Jag är den äldsta av tre syskon som mamma och pappa fick på biologisk väg. Utöver oss har de fått ytterligare fyra barn som dök upp i familjen i lite varierande åldrar. De har också haft helgbarn och det var och är ofta olika människor på, kortare eller längre, besök. När det var resande predikanter eller missionärer från andra länder på besök i församlingen eller i staden, frågade ofta pappa och mamma om de ville övernatta hos oss. Jag kommer ihåg många intressanta samtal som kunde pågå in på småtimmarna i köket, vardagsrummet eller altanen. Samtal om allt möjligt – väder och vind, vardagligheter och spännande samtal om vad Gud gör världen över. Samtalen utvecklades ibland till bönemöten med profetiska tilltal som kom att sätta spår för livet.

Regelbundet dök det upp människor hemma hos oss, ofta bara för gemenskap, ibland för att få hjälp med något praktiskt och ibland människor som ville ha hjälp i bön för något. Pappa var oftast den som lagade mat och han brukade alltid laga alldeles för mycket mat för ”man vet ju inte vem som dyker upp”, och dök upp människor, det gjorde det väldigt ofta. Varje måltid var en öppen måltid och ett tillfälle att välkomna människor. Ibland någon, ibland några och ibland många. Jag har ingen idealiserande bild av min familj. Givetvis hade vi problem, som alla andra familjer, men jag är väldigt tacksam över att ha fått växa upp i en öppen familj som alltid har velat tjäna Jesus och välkomna andra människor. Under min uppväxt tänkte jag inte så mycket på det här, det var så självklart på något sätt. Så här i efterhand tänker jag att de öppna måltiderna hemma hos oss liknade Herrens måltid, som den beskrivs i Nya Testamentet, mycket mer än vad nattvardsfirandet i Baptistkyrkan någonsin gjorde.

Under tidig vår 2009 startade vi en husförsamling hemma hos mig och min familj, i stadsdelen Högaborg i Helsingborg. Vid tillfället bestod vårt hushåll av mig, min fru Jessica, vår dotter Alva som var 6 månader gammal och Simon som var inneboende. Vi var ett antal personer, utöver familjen, som hade sökt Gud i bön och fasta och vi upplevde att Gud ledde oss att ta steget att börja träffas som en husförsamling i vårt hem. Det var en väldigt spännande tid och vårt hem översvämmades ofta av människor som var med när vi möttes. Samtidigt började Gud arbeta intensivt med våra bilder av vad en församling är, hur Guds rike fungerar och många andra saker. En sak som vi var väldigt osäkra på i början var hur vi skulle fira Herrens måltid. Några gånger prövade vi att dela bröd och bägare i slutet av en samling efter en stunds lovsång men det var något som inte riktigt stämde. Det kändes som om vi försökte pressa in nattvarden, som vi var vana vid den, in i det som Gud gjorde i vår gemenskap, men det var något som helt enkelt inte stämde.

Någonstans har jag alltid vetat att Bibeln beskriver Herrens måltid som en gemenskapsmåltid runt ett matbord, men jag hade, av någon märklig anledning, aldrig tänkt att det hade någon betydelse för oss idag. Gradvis började Gud öppna våra ögon för detta. När husförsamlingen fortfarande bara var några månader gammal började vi fira Herrens måltid i formen av en Jesuscentrerad middag, i början av varje samling. Idag är dessa Jesusmiddagar en självklarhet i de husförsamlingar som har vuxit fram i Helsingborg. I middagen påminner vi oss om det Jesus gjorde på korset, vi öppnar oss själva för hans liv och vi överlåter allt vad vi är och har, till honom och till varandra. Idag skulle jag inte kunna vara utan middagarna med Jesus.

Jag tror att vi lever i en tid då allt fler håller på att upptäcka måltidens ursprung och få öppnade ögon för att Herrens måltid faktiskt är tänkt att vara en gemenskapsmåltid. Detta är något Gud gör på många platser runt om i världen. Den här boken är ett försök att beskriva måltidens ursprung, vad måltiden innebär och hur den firades bland de första lärjungarna. Jag vill också försöka ge en bild av den kyrkohistoriska utvecklingen från köksbord till altare och ge svar på några viktiga teologiska och praktiska frågor.

Jag skulle vilja uppmuntra och utmana dig som läser den här boken att läsa den med ett öppet sinne. Risken är stor att jag kommer att skriva saker som kommer att provocera dig, det kanske jag redan har gjort. Du behöver inte köpa allt jag skriver rakt av, det är fullt möjligt att jag har fått ett och annat om bakfoten. Det viktiga är att du jämför det jag skriver, med det som Bibeln talar om, och att du med ett öppet hjärta låter den helige Ande tala till dig. Om du gör det är min förhoppning och övertygelse att Gud låter boken du håller i dina händer bli till välsignelse. Jag hoppas också att boken ska få bli till hjälp i en framväxande rörelse av lärjungar till Jesus som möts i enkla församlingar som träffas där människor lever sina liv. Jag tror att det är betydelsefullt att fördjupa oss i varför vi gör det vi gör och att vi fortsätter att upptäcka den rikedom som Jesus har tänkt för våra gemensamma måltider.

[i] William Barclay, The Lord´s Supper, s. 99, egen översättning.


middag med jesusDet här är det andra kapitlet i boken Middag med Jesus. Beställ och läs hela boken för att lära dig mer om hur Herrens måltid kan få vara en verklig måltid med riktig mat, överlåten gemenskap och obegränsad sprängkraft. Dela gärna det här inlägget vidare med människor som du tror kan ha en aptit efter fler middagar med Jesus.

 

Kommentera