Den senaste tiden har gudstjänsten i frikyrkan debatterats intensivt. På ena sidan (Dags att förnya den frikyrkliga gudstjänsten) finns de som är trötta på ytliga och sökarvänliga gudstjänster och som vill utmana frikyrkan att låta sig påverkas av den fasta liturgin i de äldre kyrkorna. På andra sidan (Liturgi är inte frikyrkans svar) finns de som tycker att gudstjänsten behöver ha en lättillgänglig och folklig karaktär som attraherar människor. Debattens wildcard är Micael Grenholm som utmanande skriver att Gudstjänstens plats är gatan. Jag sympatiserar helt klart mest med Grenholms text men skulle vilja lyfta fram ett perspektiv som helt gått förlorat i diskussionerna.
Jag anser att vi istället för att diskutera gudstjänstens utformning skulle behöva ta ett steg tillbaka och fundera över själva begreppet gudstjänst. Hur kommer det sig att det är så självklart för så många kristna att man ska träffas en gång i veckan vid en fixerad tid och att det man gör då heter gudstjänst? Jag hävdar att de flesta kristna använder begreppet gudstjänst på ett sätt som är helt främmande för Nya Testamentet.
