Bön & Fasta

Under förra veckan hade vi i nätverket av husförsamlingar en bön och fastevecka. Därför blev det inte så mycket bloggande från min sida. Det har varit en oerhört stark och betydelsefull vecka på många olika sätt. Vi hade flera bönesamlingar om dagen i olika konstellationer, beroende på vilka som kunde, och olika personer fastade på lite olika sätt och olika länge. Vi avslutade veckan med en helg då vi åkte iväg tillsammans till en gård utanför Helsingborg och fick gott om tid för bön, gemenskap och undervisning. Det har varit en mycket spännande vecka!

Jag tror att detta med bön och fasta är något som vi behöver återupptäcka som efterföljare till Jesus i vår del av världen. Att regelbundet under några dagar avstå från mat, tv-tittande och internetsurfande för att be och söka Gud tillsammans med sina bröder och systrar i tron borde vara en naturlig del av vår livsstil. Jag längtar verkligen efter att leva det livet!

För Jesus verkade det vara fullkomligt naturligt med tider för fasta, avskildhet och bön. Hans tjänst inleddes med 40 dagars bön och fasta i öknen. Han drog sig ofta undan för att be, antingen själv eller med sina lärjungar under hela den tid han vandrade omkring i Israel. När han talade om fasta så utgick han från att hans lärjungar skulle fasta och gav dem enkla instruktioner för vad de skulle tänka på. ”När ni fastar…”

Det är tydligt att de första kristna verkligen följde Jesus på det här området. Bön och fasta återkommer flera gånger i Nya Testamentet och det verkar som om man alltid bad och fastade innan man skulle avskilja någon för ett uppdrag eller sända iväg någon i tjänst för Gud på andra platser. Hur skulle det se ut i församlingar i Sverige om vi alltid bad och fastade tillsammans innan människor gick in i olika uppdrag? Vad skulle hända om vi tillsammans skulle börja be och fasta för att människor i vår omgivning ska få komma till tro? Det finns ingenting som kan stå emot en församling som ber!

Världens bästa pappa

Vår fader, du som är i himlen.

En sak som påverkar din eller min relation till en viss person väldigt mycket är den bild som vi har av den personen. Om din bild av en person är att han/hon är våldsam kommer du förmodligen att hålla dig undan. Om din bild av en person är att han/hon är elak, cynisk och sarkastisk kommer du förmodligen inte öppna ditt hjärta och dela dina innersta tankar. Det finns många andra både positiva och negativa bilder vi kan ha av andra människor. Ibland stämmer de här bilderna, ibland stämmer de inte alls.

Samma sak gäller i min relation till Gud. Den bild jag har av honom kommer helt avgöra min relation till honom. När Jesus Kristus, Guds Son kom till världen lärde han oss att se på Gud och relatera till Gud som vår pappa – vår gode far. Det här var helt otänkbart och extremt revolutionerande i den miljö som Jesus befann sig där det var väldigt viktigt att frukta Gud. Den bön Jesus lärde sina lärjungar att be börjar just med att vi vänder oss till Gud som vår pappa. Många har bilden av Gud som långt borta. Ingenting kunde vara mer fel. Han är så mycket närmare dig än vad du tror! Han är din gode far som vill vara dig nära och som vill allt gott för ditt liv och för den här världen.

I vår individualistiska tid är det en god påminnelse att vi ber till ”vår” far. Även om tron på Gud och efterföljelsen av Jesus är personlig kan den aldrig vara en privatsak. Vi är alla skapade av Gud för att vara en liten del av något större och tron på Jesus uttrycks bäst i nära gemenskap med andra människor.

Jesus lär oss att be till den far som är i himlen. Det blir en påminnelse om att även om Gud är vår pappa är han ändå annorlunda. Han är den högste. Han är skaparen av himmel och jord och vi är alla skapade av honom. Det ger oss ödmjukhet när vi närmar oss honom. Det är inte helt ovanligt att ett litet barn skryter över sin pappa och hävdar att just hennes pappa är störst, starkast och bäst i hela världen – ett omdöme som extremt sällan stämmer. När det gäller vår pappa Gud så är det verkligen så – han är störst, starkast och bäst. Ingenting är omöjligt för honom. Vår pappa är bäst!

Jesus fyll vår böner med uppenbarelsen om vem Gud är. Herre, lär oss att be!

***

Läs fler inlägg i serien om Herrens bön.

Lär oss att be!

Runt om i världen i olika Jesusrörelser kan människor berätta om att bön har varit en av de viktigaste ”sysselsättningarna” i rörelsen. När jag hälsade på församlingsplanterare i Etiopien som hade planterat massvis av församlingar, fått se människor komma till tro, uppväckt döda men också utstått förföljelse, ville jag veta vad deras hemlighet var. Jag fick alltid samma svar. ”Lär dig att be och fasta.”

När man läser om Jesus i evangelierna verkar det som om han bad ganska mycket. Vid ett tillfälle när han bad sa hans lärjungar: ”Lär oss att be”. Det Jesus då delar med sig av är det som ibland brukar kallas ”Herrens bön” eller ”Fader vår”.

Vår fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske,
på jorden så som i himlen.
Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer.
Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.

Väldigt många gånger har den här bönen blivit något som vi religiöst har rabblat i brist på annat. Jag tror att Jesus hade något annat i åtanke. Herrens bön är i särklass det bästa hjälpmedlet för någon som vill fördjupa sin relation med Gud och sitt böneliv. Jag tror inte att bönen i första hand är en färdig bön att läsa ord för ord utan snarare en mall för vad vår bön till Gud kan och bör innehålla. Varje mening eller stycke är som en rubrik där vi själva får fylla på med innehåll.

Personligen har Herrens bön varit helt avgörande i mitt böneliv. I princip varje dag använder jag mig av den när jag tar tid med Gud. Framöver tänkte jag dela lite tankar om de olika delarna i Herrens bön. Totalt blir det en liten serie på nio bloggposter. Dela gärna med er av era erfarenheter av bön!

Herre lär oss att be!

***

Läs fler inlägg i serien om Herrens bön.

Vems Rike?

Den här veckan bloggar jag både på min egen blogg och på Pionjärbloggen där jag är veckans bloggare.

Hösten 2008 flyttade jag och min familj och ett team med oss till Helsingborg för att påbörja ett nytt församlingsplanteringsarbete. De första månaderna gick åt att bara börja bo in oss, lära känna Helsingborg och börja bygga relationer. I början av 2009 bestämde vi oss att ha en rejäl period för bön och fasta och vi avsatte 40 dagar för att söka Gud tillsammans. Lika bra att på en gång säga att ingen av oss fastade 40 dagar från mat. Vi la upp det på lite olika sätt med bön, fasta och avstängda TV-apparater. Den där perioden kom att bli den första i en rad av böneperioder sen dess som har varit oerhört betydelsefulla för oss och det arbete vi står i. En av de saker som vi upplevde att Gud talade till oss om är ifrån den bön som Jesus lärde oss att be:

Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. (Matt 6:10)

Gud talade mycket till oss om att helt och hållet överlåta oss till Honom, till Hans rike, till Hans vilja. Jag tror att jag alltid har längtat efter att få göra något ”stort” att få ”lyckas” och på något sätt göra ett avtryck i min omgivning. Det behöver inte vara fel men det finns en stor risk att det inte är Guds rike det handlar om utan ”mitt rike”. Vad är det egentligen som driver mig? Vad handlar kristen tro om egentligen? Är det att Gud ska välsigna det vi gör eller att vi ska göra det Gud välsignar?

Det som sker i Guds rike får Gud äran för. Det som sker i ”mitt rike” får egot äran för. Vem får äran för det som sker i kristenheten i Sverige idag? Är det samfunden, de fantastiska ledarna eller de förträffliga metoderna? Eller är det Jesus Kristus? Skulle jag vara beredd att ”misslyckas” i världens ögon för att Guds rike ska få komma? Hans rike fungerar helt annorlunda än vad vi är vana vid i den här världen. Jesus sa vid ett tillfälle:

”Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen.”

Vad är viktigast – att lyckas eller att lyda?