Som jag har nämnt tidigare så gjorde mitt blogginlägg ”Får barn ta nattvard?” att jag blev jag kontaktad av Jonatan Sverker på tidningen Dagen för att svara på frågor hur jag ser på Herrens måltid och hur den går till i de församlingar vi har startat i Helsingborg. Den senaste veckan har det pågått en del ganska djupa samtal här på bloggen om Herrens måltid som du kan följa här. Artikeln verkar bli försenad till någon gång i april men jag tänkte ändå fortsätta skriva lite på temat.
Jag tycker att det är roligt att fler och fler är intresserade, nyfikna och sugna på att hitta in i Herrens måltid som en gemenskapsmåltid man äter sig mätt på. Jag tänkte att jag skulle ta tillfället i akt att bemöta vad jag ser som några av de vanligaste missuppfattningarna om Herrens måltid.
1. Vid den sista måltiden instiftade Jesus nattvarden som en ny helig tradition.
För det första var påskmåltiden med lärjungarna varken den första eller den sista måltiden de åt tillsammans. Jesus hade ätit många mål mat med sina efterföljare innan den där påsken och åt flera mål mat med dem efter uppståndelsen. För det andra står det ingenstans att Jesus instiftade någon ny religiös ritual. Det Jesus gjorde var att han tog det mest naturliga och vardagliga vid den tiden och sa att han ville att de skulle komma ihåg honom när de gjorde det. Att äta tillsammans och i samband med måltiden dela bröd och vin med varandra var något som både judar och greker gjorde vid Jesus tid.
2. Nattvarden är ett tillfälle att tänka igenom sina synder och bekänna dem.
Att bekänna sina synder är bra men ingenstans i Bibeln kopplas detta till Herrens måltid. När Paulus i 1 Kor 11 talar om att äta brödet och dricka bägaren på ett ovärdigt sätt och att synda mot Herrens kropp och blod handlar det inte om obekända synder. Det handlade om att de fattiga satt hungriga vid måltiden. Vänta inte till nästa gång du äter med din församling med att bekänna dina synder. Det bästa är att bekänna sin synd samma dag man begår den. =)
3. Utan en kyrkobyggnad blir det ingen riktig nattvard.
Innan 300-talet finns det inga exempel på uppförda kyrkobyggnader. I princip alla exempel på Herrens måltid från Nya Testamentet är från människors hem. Utgår man från vad NT säger så kanske det omvända stämmer bättre. I en offentlig kyrkobyggnad försvinner lätt flera av de karaktärsdrag som måltiden beskrivs med; ett tillfälle då var och en har något faktiskt att ge och att behov i en människas liv inte kan gå obemärkt förbi.
4. Utan en präst eller pastor blir det ingen riktig nattvard.
I 1 Tim 2:5 står det: ”Ty Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus”. Vi behöver inga andra medlare än Jesus Kristus. Enligt Nya Testamentet är alla som tror på och följer Jesus präster.
5. Personer som firar Herrens måltid som en gemenskapsmåltid hemma har slutat tro på Guds helighet.
Ingenting kunde vara mer fel! Gud är helig och värd all ära och tillbedjan! Däremot har jag och många andra omvärderat vad helighet är och vad det är som ska vara heligt. En handling blir inte helig för att man gör den på en viss plats, vid en viss tid, på ett visst sätt med en viss stämning. Helighet handlar om att ära Gud. Ett sätt att göra det är genom att fira livet vi har i Jesus när vi äter tillsammans. Guds helighet bör ta sig uttryck i HELA våra liv. Jesus har kallat oss att följa honom med allt vi är och har. Min erfarenhet är att de som firar Herrens måltid som en gemenskapsmåltid människors hem verkligen vill hjälpa varandra att följa Jesus i allt.
6. Det är viktigt att ha en allvarlig stämning vid måltiden för att det inte ska bli ovärdigt.
Återigen, när Paulus talade om att inte äta måltiden på ett ovärdigt sätt handlade det om att församlingen i Korint inte såg till de fattiga i gemenskapen utan bara till sina egna behov och begär. Det är ovärdigt! Den enda gången i NT som sinnesstämningen vid måltiden beskrivs är i Apg 1:46: ”i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje”.
Så här tänker jag:
Herrens måltid är en gemenskapsmåltid med Jesus i centrum och firas mest naturligt runt ett helt vanligt matbord i ett helt vanligt hem. I måltiden möts skratt och tårar, bus och allvar, glädje och smärta, vardag och fest och i allt detta påminner vi varandra om att Jesus är Herre över allt och att han vill prägla varje del av våra liv. Hela måltiden är Herrens måltid, oavsett om den består av pizza eller chili con carne, precis som hela våra liv tillhör Herren. Måltiden är en förbundsmåltid där vi tar emot det Jesus har gjort för oss och ger allt vi är och har till honom, varandra och det uppdrag han har gett oss. Måltiden har ingen tydlig förutbestämd ordning. Vilken familj vill att varje måltid ska ske på exakt samma sätt? Däremot finns det vanligt återkommande inslag som bibelläsning, bön, sång och samtal. När vi möts i måltiden är ingenting viktigare än det som sker i de olika människornas liv och det den helige Ande leder oss till. Det gör att varje måltid är levande, dynamisk och oförutsägbar och att den helige Ande får utrymme att mejsla fram bilden av Jesus i församlingen.
Vad tänker du?
Edit 2013-04-18: Artikeln i Dagen finns nu att läsa här och här.
I sin bok Church 3.0 har Neil Cole ett kaptiel om dop och Herrens måltid. Här kommer ett citat fritt översatt till från engelska.
