Myten om det kristna Sverige

Den senaste tiden har återigen den tröttsamma debatten om skolan ska få besöka kyrkan vid olika högtider och om de tillfällena ska få innehålla kristna inslag (1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9) . Många kristna är väldigt upprörda över att samhällets olika delar blir alltmer sekulariserade och att staten och skolan inte längre lär ut kristen tradition och kultur.

flagga

Att Sverige skulle vara ett kristet land är en myt. Nationalstater kan inte vara kristna. Jesus har kallat människor att följa honom. Vissa menar att ”Sverige måste bli kristet igen”. Jag undrar vad de menar med det. Jag tror inte att de vet själva. Vilken punkt i historien är det man vill tillbaka till? Vill man tillbaka till den tiden då det inte var tillåtet att omfatta någon annan tro eller vara del av en annan kyrka än den svenska lutherska kyrkan? Vill man tillbaka till den tiden då det var förbjudet att träffas i hemmen för att be och läsa Bibeln? Vill man avskaffa religionsfriheten?

Jesus sa att hans rike inte är av den här världen. Hans rike är annorlunda. Hans rike använder aldrig tvång, makt eller vapen. Hans rike är ett rike av lärjungar och martyrer. Hans rike verkar från marginalerna men har kraft att förändra människors liv.

När religion och stat gör gemensam sak för att få makt över människor i ett samhälle så spelar det ingen roll hur kristet det kan låta. Det är en perversion av evangeliet. Om Guds församling ska bli det den är tänkt att vara så behöver släppa alla ambitioner att ”återta kontrollen” över samhället och istället överlåta sig till radikal efterföljelse av Jesus. Att kämpa för att skolungdomar ska få besöka kyrkobyggnader vid jul eller skolavslutning för att lyssna till ett urvattnat evangelium är helt fel väg. Det leder ändå bara till att generationer av människor får helt fel bild av vad kristen tro handlar om. Låt oss istället upptäcka tron på de goda nyheterna om Jesus och i ord och handling visa vem han är för människor i vår omgivning!

ps. Läsa gärna den här debattartikeln i Dagen skriven av Fredrik Wenell och David Willgren. ds.

Samla eller sända?

I fredags var jag med på en träff för pionjärer/församlingsplanterare från Södra delarna av Sverige, framförallt från Skåne och Halland. Vi brukar träffas i alla fall någon gång i halvåret för att dela vad vi står i, uppmuntra varandra och be för varandra. De är ett grymt härligt gäng människor som har lämnat det invanda och vågar plantera nytt för att människor ska få upptäcka Jesus.

Mitt största intryck efter samlingen i fredags var en av församlingsplanteringarna som var på G för att sända ut ett par till grannorten för att plantera en ny församling där. Moderförsamlingen har inte existerat speciellt länge och har inte mer än 14 medlemmar – ändå upplever man Guds ledning att det här steget för att Guds rike ska få gestalas på en ort där det idag inte finns någon levande församlingsgemenskap.

Tänk om alla församlingar i Sverige tänkte så här! Gud har inte tänkt att församlingar ska vara väldiga institutioner vars största strävan är att bli ännu väldigare. En församling är en Jesusgemenskap bland många andra i en rörelse som bara har Guds rikes framväxt och omgivningens bästa för ögonen. Jesus kallar oss att dö bort från vår egen längtan efter tillväxt och att ”min församling ska lyckas” och söka Hans rike först!

För några år sedan reste jag runt i en församlingsrörelse i Etiopien. De var så inriktade på mission och församlingsplanteringen att de ansåg att en församling som inte sände ut människor till nya områden för att predika evangeliet och plantera nya församlingar förmodligen hade allvarliga problem.

Döda egot och ge allt för Jesus!