Tre orsaker att kristna ledare faller

Jag fortsätter att dela lite tankar i det svåra ämnet med kristna ledare som ”faller”. Jag tror att vi behöver prata om det. Alldeles för länge har vi letat efter orsaker i de enskilda ledarnas personliga karaktär och samtidigt varit blinda för den kultur och de systemfel som skapar utrymme för karaktärsbrister att få den typen av konsekvenser som de ibland får.

I mitt förra blogginlägg skrev jag lite om problemet med ensamhet bland ledare. Där beskriver jag hur ensamheten på grund av hierarkiska strukturer, individualism och professionalisering skapar dåliga förutsättningar för ledare att hålla i längden. Istället behöver vi odla en kultur som främjar ömsesidiga överlåtna vänskapsrelationer där vi kan vandra i ljuset med varandra. I det här blogginlägget skulle jag vilja lyfta tre andra orsaker till att ledare faller eller kraschar. Självklart är ingenting av detta heltäckande. Det finns mycket annat att säga men jag vill dela med mig av mina egna funderingar för att sätta igång samtal.

Den första orsaken som jag har sett flera exempel på är de ofta långsamma förskjutningarna i vad som är rätt och fel. När man i kristna sammanhang tänker på ledare som ”faller” tänker man ofta på de ”stora” synderna. Men även vägen till fördärvet börjar med ett litet steg. Problemen börjar ofta inte med en otrohetsaffär, med ekonomisk brottslighet eller fullt utvecklat maktmissbruk. Många gånger handlar det om små steg i fel riktning som i slutändan får fruktansvärda konsekvenser.

En nyckelfråga handlar om hur man hanterar sina felsteg från första början. Den bibliska vägen stavas syndabekännelse, att vandra i ljuset, att vara sann mot sig själv och mot sin omgivning. Frestelsen är istället att göra långsamma etiska och moraliska förskjutningar. Det som var otänkbart för en tid sen verkar inte längre så farligt. På vissa områden handlar det om svåra avväganden men där man för sin egen skull måste sätta en gräns någonstans. Annars går det från ett glas vin, till tre glas, från nykterhet till ”berusning så länge det inte går ut över andra” till alkoholism eller rattfylleri. På andra områden borde det inte finnas några gråzoner. När Jesus talar om exempelvis lögn och sanning är han oerhört svartvit. Djävulen är lögnens fader. Jesus är sanningen. Förskjutningar på detta område börjar kanske i försköningar av sanningen som utvecklas till vita lögner till att systematiskt ljuga för egen vinning.

Jag är övertygad om styrkan i att hålla fast vid en nytestamentlig Jesus-etik även när vi kommer till korta – och det gör vi alla. När vi misslyckas är inte lösningen att tro att vi kan ändra Gud – utan att ödmjuka oss, ta emot hans nåd och låta honom forma oss. Om vi gör det tidigt tror jag att vi med Guds nåd undvika de värsta krascherna.

En annan orsak till ledare som faller eller kraschar är när man börjar leva ett dubbelliv. Istället för att göra moraliska förskjutningar så hanterar man avstånden mellan ideal och verklighet med att man delar upp sitt liv i olika delar som bygger på helt olika principer. I mer extrema fall har det funnits kristna ledare som ägnat stor del av sin tjänst åt att undervisa om äktenskaplig trohet och familjeliv och samtidigt levt i en pågående men hemlig otrohetsaffär. Paradoxalt nog finns det många exempel på ledare som utåt verkar vara bland de mest principfasta i moraliska frågor som ägnar sig åt den här typen av dubbelliv.

Men detta tar sig också uttryck på ett betydligt mer vardagligt sätt. Frestelsen är stor att medvetet eller omedvetet anpassa sig själv i olika miljöer till den grad att det påverkar vilken moral man tillämpar och i förlängningen vem man är som person. Det kan handla om en så vardaglig sak som jargong och hur man använder sitt tal. Oavsett hur det tar sig i uttryck är det viktigt att påminna sig om att Jesus vill vara Herre över hela livet – inte över valda delar. Att leva på vitt skilda sätt i olika delar av livet gör till slut att vi slits isär som människor. Ingen mår bra av att leva så. Det är en enorm tillgång att ha troende vänner, bröder och systrar, som lever nära så att de har insyn i livets alla delar och hjälper mig leva som en hel människa.

En sista grej som jag har tänkt på är den typen av messiaskomplex som jag tror att de flesta ledare ibland hamnar i – mig själv inkluderad. Det handlar helt enkelt om att ta sig själv på lite för stort allvar – om att förväxla sin egen roll med Jesus. Det är oerhört få som går hela vägen och utropar sig själv som Messias (även om det skrämmande nog finns exempel även på det). Ofta tar det lite mer subtila former. Ens egen roll och betydelse förstoras upp, och mer och mer kretsar kring ”min tjänst”.

Hur hanterar en ledare med messiaskomplex moraliska misslyckanden? Risken finns att den som övervärderar sin egen betydelse också undervärderar problemen i ens eget liv. Vad är de här små felstegen i jämförelse med allt gott som jag genom min tjänst uträttar? Tankar kan smyga sig in om att ”målet helgar medlen”. Lögn och manipulation skulle kunna bli legitima verktyg om de leder till upphöjda mål som inspirerade och växande församlingar. Även när ledaren väl börjar tvivla på det rimliga att fortsätta på inslagen väg motas de tankarna tillbaka med ”vad skulle hända om de jag leder fick veta?” ”Allt skulle krascha.” ”Det är bättre att inget säga så att allt det goda som sker inte störs av mina felsteg.”

Ibland medverkar omgivningen till att skapa den här typen av kultur genom att sätta sina ledare på en piedestal. På grund av allt det goda som sker relativiserar man betydelsen av uppenbara karaktärsbrister. När Jesus talar om att känna igen ett träd på sin frukt har han dock helt andra kriterier.

Här behöver vi komma tillbaka till självklara sanningar som att det bara är Jesus som är kung, och ödmjukas i mötet med våra egna begränsningar. Livet med Jesus byggs nedifrån. Det handlar först och främst om att ”vara trogen i det lilla”. Om exempelvis min familj inte mår bra på grund av det jag gör ”för Gud” är det definitivt läge att kliva tillbaka och ta hand om min familj. Varken jag eller du är messias. Om jag behöver ta ett steg tillbaka finns det andra som tar vid. Det är Guds verk inte mitt. Jesus låt ditt rike komma och låt våra riken falla!

Dessa tre områden går på många sätt in i varandra och kopplar in i det jag skriv i mitt förra blogginlägg. Jag skulle vilja avsluta med ett bibelord om just ledarskap.

”Uppträd inte som herrar över dem som anförtrotts er, utan var föredömen för hjorden.” – 1 Pet 5:3

Ett av de främsta uppdragen som ledare är att vara ett föredöme, att leda genom sitt liv. Det går inte att göra på avstånd. Det kräver närhet, insyn och äkthet – samma saker som hjälper ledare att hålla i längden.

2 svar på ”Tre orsaker att kristna ledare faller”

Lämna ett svar till Rickard Cruz Avbryt svar