Proffsens tid är förbi!

Nya Testamentet är inte speciellt detaljerad i sina beskrivningar av vad som skedde när den första tidens lärjungar samlades. Det står heller inte så mycket om vad som bör ske när man samlas som troende. Ett tillfälle då ämnet berörs är i Första Korintierbrevet kapitel 14 (v. 26-33):

26 Hur skall det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse. 27 Om någon talar tungomål, får två eller högst tre tala, och då en i sänder, och någon skall uttyda det. 28 Men finns det ingen som uttyder, skall den som talar tungomål tiga i församlingen och endast tala för sig själv och till Gud. 29 Två eller tre profeter skall tala, och de andra skall pröva det som sägs. 30 Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse, skall den förste tiga. 31 Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och alla blir tröstade. 32 Och profeternas andar underordnar sig profeterna. 33 Ty Gud är inte oordningens Gud utan fridens.

Detta var ordningen som Paulus gav de kristna i Korinth. Så här skulle det fungera när församlingen möttes. Den bild som målas upp av en samling är levande, dynamisk och helt beroende av den helige Andes närvaro.

Det brukar sägas att i en vanlig, nutida ”gudstjänst” är det endast 10 % av besökarna som bidrar på något sätt. Några få proffs producerar en gudstjänstupplevelse som de övriga har att tillgodogöra sig efter bästa förmåga. Paulus ger oss en helt annan bild av hur det ska vara på en samling. Han talar om att när vi samlas ska var och en ha något att ge. Märk väl! Att var och en ska ha något att ge är inte en omskrivning av att man bidrar med sin närvaro genom att bara vara där. Nej, eftersom varje lärjunge till Jesus får ta del av den helige Ande så kan varje lärjunge till Jesus höra Guds röst och dela med sig av något till de andra. Paulus säger att vi alla kan profetera för att alla ska bli undervisade och tröstade.

Det finns flera hinder för den här typen av samlingar. Liturgier eller program är ett hinder som gör att vi faktiskt inte behöver den helige Andes närvaro när vi möts. Ett hinder kan vara att många församlingar är för stora. Hur många kan man vara om var och en ska kunna bidra med något konkret?  Ett annat hinder är proffsen – ibland kallade präster, pastorer, lovsångsledare eller predikanter. Alla dessa funktioner är inte alltid fel men de kan göra oss andra till passiva mottagare. Jesus har tänkt något helt annat. Han vill använda varje person som följer honom för att uppmuntra och undervisa andra. Jag tycker att det är dags att börja räkna med den helige Ande när vi möts och tro honom om att han vill använda var och en. Proffsens tid är förbi!

Hur fungerar detta i din församlingsgemenskap?

(Edit 2012-06-05: Thomas Arvidsson skriver bra om detta i Dagen)

Samla eller sända?

I fredags var jag med på en träff för pionjärer/församlingsplanterare från Södra delarna av Sverige, framförallt från Skåne och Halland. Vi brukar träffas i alla fall någon gång i halvåret för att dela vad vi står i, uppmuntra varandra och be för varandra. De är ett grymt härligt gäng människor som har lämnat det invanda och vågar plantera nytt för att människor ska få upptäcka Jesus.

Mitt största intryck efter samlingen i fredags var en av församlingsplanteringarna som var på G för att sända ut ett par till grannorten för att plantera en ny församling där. Moderförsamlingen har inte existerat speciellt länge och har inte mer än 14 medlemmar – ändå upplever man Guds ledning att det här steget för att Guds rike ska få gestalas på en ort där det idag inte finns någon levande församlingsgemenskap.

Tänk om alla församlingar i Sverige tänkte så här! Gud har inte tänkt att församlingar ska vara väldiga institutioner vars största strävan är att bli ännu väldigare. En församling är en Jesusgemenskap bland många andra i en rörelse som bara har Guds rikes framväxt och omgivningens bästa för ögonen. Jesus kallar oss att dö bort från vår egen längtan efter tillväxt och att ”min församling ska lyckas” och söka Hans rike först!

För några år sedan reste jag runt i en församlingsrörelse i Etiopien. De var så inriktade på mission och församlingsplanteringen att de ansåg att en församling som inte sände ut människor till nya områden för att predika evangeliet och plantera nya församlingar förmodligen hade allvarliga problem.

Döda egot och ge allt för Jesus!

Uppmuntra varandra

Att samlas har varit viktigt för kristna i alla tider. Livet med Jesus är ingenting man kan göra på egen hand. Tron är förvånansvärt kollektiv när man läser Bibeln. Det behöver få konkreta uttryck. Ett sånt uttryck är just att samlas. Hebréerbrevets författare skriver så här (10:24-25):

Låt oss ge akt på varandra och uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar. Låt oss inte överge våra egna sammankomster, som en del har för vana, utan uppmuntra varandra, detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.

Det finns många anledningar att överge sammankomsterna som jag kan förstå. Anledningarna att delta i gemenskapen är däremot ännu bättre. Det kommer aldrig att finnas någon perfekt församling och om du hittar den så rekommenderar jag dig att inte gå med i den – annars förstör du den! =) Det finns en enorm styrka i att mötas tillsammans med andra troende som har fel och brister, precis som du och jag.

Ett tydligt syfte med att samlas verkar vara att uppmuntra varandra. Att uppmuntra andra människor är något som alla kan göra! Testa, man blir glad själv av att göra det!

Jag lägger också märke till ordet varandra – som är väldigt vanligt när det talas om församlingen. I en samling av människor som följer Jesus är alla givare och alla mottagare. Vi är alla kallade att uppmuntra varandra – inte bara sitta passivt och lyssna eller på sin höjd sjunga med i några sånger! Om Gud bor i dig har du alltid något att bidra med! Du kan få betyda så mycket när du ställer dig själv till förfogande i tjänst för Gud och andra människor!

Blessings!

Hur använder vi begreppet gudstjänst?

I kyrkligheten i Sverige och inte minst i tidningen Dagen har det den senaste tiden diskuterats vilt kring begreppet gudstjänst. Det talas om vad gudstjänsten ska innehålla. Underhållning, karismatik eller liturig eller kanske en kombination? Jag skulle vilja ta ett steg tillbaka och fråga mig om begreppet ”gudstjänst”, som vi använder det, överhuvudtaget är bibliskt.

Under Gamla Testamentets tid firades gudstjänsten i Templet i Jerusalem med böner, offer och tillbejdan men även i judarnas synagogor. Jesus vände upp och ner på allt och talade om (Joh 4:20-24) att sanna gudstillbedjare inte tillber på särskilda platser utan i ande och sanning. Paulus skriver (1 Kor 6:19) att våra kroppar är den helige Andes tempel – hela tiden!

Finns överhuvudtaget begreppet gudstjänst i Nya Testamentet? Ja några gånger, men då handlar det om helt andra saker än att ”gå till kyrkan”.

Två exempel:

  • Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst. (Rom 12:1)
  • Men att ta sig an föräldralösa barn och änkor i deras nöd och hålla sig obesmittad av världen, det är en gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud och Fadern. (Jak 1:27)

Jesus kallar alla som följer honom att tjäna Gud (gudstjänst) hela tiden, inte bara en gång i veckan. Han kallar oss att ge honom våra kroppar och våra liv i tjänst för Gud och för vår nästa. Däremot behöver givetvis de som följer Jesus mötas men det kan vi ta en annan gång.

Vad tänker du?