Den senaste tiden har det kommit alltfler rapporter om ett ökat religiöst intresse i världens mest sekulariserad land – Sverige. Det är väldigt intressant, inte minst för att forskare och förståsigpåare i vår del av världen under lång tid har förutspått religionens succesiva försvinnande till förmån för vetenskap och förnuft. Istället verkar det som att pendeln håller på att vända när alltfler människor inser att den individualistiska ateismen är dåligt rustad att ge svar på livets stora frågor.
Den ökande intresset för religion har många bottnar. Dels är religion ett extremt brett begrepp som innehåller vitt skilda företeelser och dels kan sökandet efter religion ha helt skilda orsaker hos olika människor. Men hur ska man som efterföljare till Jesus egentligen tänka om religion? Är det positivt att människor blir mer religiösa?
När Jesus vandrade runt i Galiléen och Judéen i början av det första århundradet fanns det en rad olika religiösa riktningar bland judarna. Den grupp vi läser oftast om i evangelierna är fariséerna. De var den tidens fromma fundamentalister. De höll oerhört hårt på varje detalj i lagen och betonade vikten av att följa religiösa regler. Enligt fariséerna var det folkets oförmåga att hålla lagen som fördröjde messias ankomst. I evangelierna förstår vi att de hade kommit att bli dömande moralister som lade tunga krav på andra människors liv medan de upprätthöll sin egen perfekt putsade fasad. Jesus gjorde det mer än tydligt att de mycket religiösa fariséerna helt hade missuppfattat Guds vilja.
En annan religiös grupp vid Jesus tid var sadducéerna. De var sin tids religiösa elit – många var präster eller överstepräster. De hade makten över templet och samarbetade aktivt med den romerska ockupationsmakten för att bibehålla sin position i samhället. På många sätt stod de långt från fariséernas fundamentalism. Saducéerna var snarare sin tids liberalteologer och trodde inte på änglar, en framtida uppståndelse eller andra mirakler. Jesus är oerhört vass i sin kritik mot saducéerna. Han kallade deras lära för en surdeg och menade att de ”varken förstod skrifterna eller Guds kraft”.
Men det fanns även andra grupper. Zeloterna var den tidens religiösa nationalister som menade att man behövde ta till våld för att göra sig av med de romerska ockupationen. På många sätt liknande de en terrororganisation som genom gerillakrigföring utkämpade vad de själva ansåg var ett heligt krig mot Guds fiender. Även om Jesus aldrig adresserade zeloterna på ett direkt sätt så avfärdade han tydligt deras religiösa nationalism. Han menade att våld bara föder mer våld (den som griper till svärd ska dödas med svärd). Tecknet på att Guds rike inte är av den här världen var enligt Jesus att hans efterföljare inte kämpade med vapen och våld. Istället undervisade han människor att älska sina fiender och att Guds plan gällde alla folk – inte bara det judiska folket.
Den sista gruppen jag vill nämna är esséerna. Även de var samtida med Jesus även om de aldrig nämns i evangelierna. De var en strikt gemenskap som ofta levde i avskildhet och hade en stark betoning på rituell renhet, gemensam egendom, stränga regler för upptagning i gruppen och väntan på Guds kommande dom. Samhällets, folkets och de religiösa ledarnas korruption och bortvändhet från Gud hade fått esséerna att isolera sig för att inte besmittas. Men Jesus gjorde genom sitt liv och tjänst tydligt att den typen av religiös isolering inte var hans väg. Jesus betonade hjärtats renhet mer än rituella föreskrifter och gränsdragningar och spenderade sin tid med de människor som esséerna gjorde allt för att undvika: syndare, prostituerade, tulltjänstemän och leprasjuka.
Religionsutövningen vid Jesus tid stod på tre helt avgörande ben. Templet, prästerskapet och sabbaten. Jesus utmanade alla tre. Han rensade templet och förkunnade dess framtida förstörelse. Han tog prästerskapets funktion ifrån dem när han gick runt och sa till människor att deras synder var förlåtna (utan att något offer behövde genomföras) och dessutom gav sina egna lärjungar auktoriteten att förlåta synder. Han proklamerade att sabbaten var till för människan och inte människan för sabbaten och vände därmed upp och ner på sin tids viktigaste religiösa regel.
Nästan på alla sätt man kan tänka sig utmanade Jesus sin tids religion. Han avfärdade varje religiös inriktning och gav sig på de viktigaste grundvalarna i sin tids religionsutövning. Han kom inte heller med någon ny religion. Han predikade istället om Guds rike där religiösa regler, ritualer och högtider inte är det avgörande. Istället handlar allt om en person – Jesus själv – och att följa honom.
Under min uppväxt i kyrkan hörde jag ofta: ”Kristendomen är inte en religion utan en relation”. Även om jag sympatiserar med intentionen bakom uttrycket tror jag att det är ett naivt sätt att beskriva kristendomen. Jesus startade inte någon religion men under historiens gång har kristendomen i alla högsta grad kommit att utvecklas till en religion men allt det som en religion innehåller: symboler, ritualer och myter – och en mängd olika traditioner och inriktningar. Mycket av detta har dock väldigt lite att göra med Jesus och hans förkunnelse om Guds rike.
Tillbaka till vår ursprungliga fråga. Hur ska man som efterföljare till Jesus egentligen tänka om religion? Jag tror vi gör bäst i att inse att religionernas värld är oerhört komplex. Alla religiösa företeelser, inriktningar och traditioner är en blandning av mänskligt, demoniskt och gudomligt. Det mänskliga finns där utifrån människors längtan efter mening, efter Gud och efter gemenskap. Men också genom synden och de mänskliga begären efter mer makt. Det demoniska finns där och förleder på en myriad olika sätt och driver människor till konflikt, våld och avgudadyrkan. Det gudomliga finns också där genom den helige Ande som är aktiv och verksam överallt för att dra människor till Gud och peka på Jesus. Självklart ser det väldigt olika ut i olika religiösa sammanhang. Det finns exempel där det är svårt att se något annat än det demoniska och andra exempel där Guds uppenbarelse genom Jesus har fått stort utrymme. Men samtliga religioner genom historien har haft den här blandningen – även kristendomen.
Att människor blir mer religiösa kan vara bra men det kan också vara destruktivt. Det samhället eller vi människor verkligen behöver är inte mer religion – inte ens mer av kristendomen – utan mer av Jesus! Samtliga religioner är grumliga vattendrag i jämförelse med Jesus – han är källan av levande vatten. Ingen religion har den fulla sanningen men Jesus är vägen, sanningen och livet. Att det religiösa intresset ökar är en fantastisk möjlighet – men låt oss se till att leda människor till Jesus!