Världens bästa pappa

Vår fader, du som är i himlen.

En sak som påverkar din eller min relation till en viss person väldigt mycket är den bild som vi har av den personen. Om din bild av en person är att han/hon är våldsam kommer du förmodligen att hålla dig undan. Om din bild av en person är att han/hon är elak, cynisk och sarkastisk kommer du förmodligen inte öppna ditt hjärta och dela dina innersta tankar. Det finns många andra både positiva och negativa bilder vi kan ha av andra människor. Ibland stämmer de här bilderna, ibland stämmer de inte alls.

Samma sak gäller i min relation till Gud. Den bild jag har av honom kommer helt avgöra min relation till honom. När Jesus Kristus, Guds Son kom till världen lärde han oss att se på Gud och relatera till Gud som vår pappa – vår gode far. Det här var helt otänkbart och extremt revolutionerande i den miljö som Jesus befann sig där det var väldigt viktigt att frukta Gud. Den bön Jesus lärde sina lärjungar att be börjar just med att vi vänder oss till Gud som vår pappa. Många har bilden av Gud som långt borta. Ingenting kunde vara mer fel. Han är så mycket närmare dig än vad du tror! Han är din gode far som vill vara dig nära och som vill allt gott för ditt liv och för den här världen.

I vår individualistiska tid är det en god påminnelse att vi ber till “vår” far. Även om tron på Gud och efterföljelsen av Jesus är personlig kan den aldrig vara en privatsak. Vi är alla skapade av Gud för att vara en liten del av något större och tron på Jesus uttrycks bäst i nära gemenskap med andra människor.

Jesus lär oss att be till den far som är i himlen. Det blir en påminnelse om att även om Gud är vår pappa är han ändå annorlunda. Han är den högste. Han är skaparen av himmel och jord och vi är alla skapade av honom. Det ger oss ödmjukhet när vi närmar oss honom. Det är inte helt ovanligt att ett litet barn skryter över sin pappa och hävdar att just hennes pappa är störst, starkast och bäst i hela världen – ett omdöme som extremt sällan stämmer. När det gäller vår pappa Gud så är det verkligen så – han är störst, starkast och bäst. Ingenting är omöjligt för honom. Vår pappa är bäst!

Jesus fyll vår böner med uppenbarelsen om vem Gud är. Herre, lär oss att be!

***

Läs fler inlägg i serien om Herrens bön.

Lär oss att be!

Runt om i världen i olika Jesusrörelser kan människor berätta om att bön har varit en av de viktigaste “sysselsättningarna” i rörelsen. När jag hälsade på församlingsplanterare i Etiopien som hade planterat massvis av församlingar, fått se människor komma till tro, uppväckt döda men också utstått förföljelse, ville jag veta vad deras hemlighet var. Jag fick alltid samma svar. “Lär dig att be och fasta.”

När man läser om Jesus i evangelierna verkar det som om han bad ganska mycket. Vid ett tillfälle när han bad sa hans lärjungar: “Lär oss att be”. Det Jesus då delar med sig av är det som ibland brukar kallas “Herrens bön” eller “Fader vår”.

Vår fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske,
på jorden så som i himlen.
Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer.
Och förlåt oss våra skulder,
liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning,
utan rädda oss från det onda.

Väldigt många gånger har den här bönen blivit något som vi religiöst har rabblat i brist på annat. Jag tror att Jesus hade något annat i åtanke. Herrens bön är i särklass det bästa hjälpmedlet för någon som vill fördjupa sin relation med Gud och sitt böneliv. Jag tror inte att bönen i första hand är en färdig bön att läsa ord för ord utan snarare en mall för vad vår bön till Gud kan och bör innehålla. Varje mening eller stycke är som en rubrik där vi själva får fylla på med innehåll.

Personligen har Herrens bön varit helt avgörande i mitt böneliv. I princip varje dag använder jag mig av den när jag tar tid med Gud. Framöver tänkte jag dela lite tankar om de olika delarna i Herrens bön. Totalt blir det en liten serie på nio bloggposter. Dela gärna med er av era erfarenheter av bön!

Herre lär oss att be!

***

Läs fler inlägg i serien om Herrens bön.

Comeback

Jag förstår att det enorma hav av människor som följer den här bloggen har blivit extremt otåliga av sommarens bloggtorka. =) Jag har ägnat det mesta av sommaren tillsammans med min familj. Semester, pappaledighet och sådana där bra uppfinningar… Vi har haft en mycket bra sommar.

En av många höjdpunkter var Helsingborgsfestivalen i slutet av juli. Under de dagarna arbetade jag och många med mig med ett “välsignelsetält” som var en del av kyrkornas gemensamma satsning. Vi mötte en så stor öppenhet hos människor för det Jesus vill göra. Vi fick be för massivs av människor. Många blev starkt berörda av Gud och i några fall fick vi vara med om saker som fysiskt helande, beslut om att ta emot Jesus och befrielse från onda makter. Jesus lever! Gud är god! Jag känner mig så taggad att få se ännu mer av det som Gud vill göra för att visa sin kärlek för helt vanliga (och ovanliga) människor.

Nu är vardagen igång igen för min del och planen är att göra en comeback med bloggen. Jag hoppas att du tittar in!

Utvärdering

Nu har jag bloggat en dryg månad och då kan det vara dags för en liten utvärdering. Jag tycker att det har varit roligt och jag är förvånad över hur många som har besökt bloggen och över all respons.

Det mest delade och näst mest lästa inlägget hittills är Varför husförsamlingar?

Det mest lästa inlägget hittills är Är gudstjänst obibliskt?

Från och med den här veckan börjar en lång semester/pappaledighet tillsammans med familjen vilket innebär att jag kommer att blogga mycket mindre. Jag ska försöka skriva något inlägg då och då. Till hösten har jag tänkt att höja takten igen.

Vilka saker skulle du som läsare vilja att jag tar upp på bloggen?

Dö för att leva

Ganska mycket i Guds rike fungerar tvärtemot mot vad vi är vana vid i den här världen. En av sakerna som återkommer i Jesus liv, undervisning och inte minst hans död och uppståndelse är att död leder till liv.

Jesus är oerhört radikal när han kallar sina lärjungar. Han kallar till ett liv i efterföljelse med hela livet som insats. Han kallar människor att “ta sitt kors och följa” honom – att leva som om man vore död. I Jesus verklighet är det som om allt är upp och ner. Den som klamrar sig fast vid livet kommer att förlora det – men den som släpper taget och ger sitt liv till honom kommer verkligen att finna det.

Någonting som är viktigt för väldigt många pionjärer är uppbrottet från strävan efter att “bevara och förvalta” för att istället hitta in i ett liv av risktagande och självuppoffring. Jesus sa en gång:

“Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt.”

En skillnad mellan en institution och en rörelse är att det i institutionen går åt väldigt mycket energi att bevara och beskydda sig själv och åt att kontrollera institutionens olika delar. En rörelse förändras hela tiden och växer hela tiden på ett sätt som ingen kan bevara, beskydda eller kontrollera. I en rörelse måste man alltid vara beredd att släppa taget och låta saker dö för att andra saker ska få leva.

Ett hinder för att sända iväg människor i församlingsplantering har ibland varit frågan: “hur ska det gå med vår verksamhet om vi sänder iväg några av de mest aktiva?” Jaa, hur ska det gå? Är det en sån katastrof om en verksamhet dör? Det kanske inte ens skulle vara någon katastrof om en församling la ner om man får plantera två nya församlingar?

Den här veckan har jag bloggat både på min egen blogg och på Pionjärbloggen där jag har varit veckans bloggare. Tack för mig!