Medlem eller lärjunge?

Just nu pågår det flitiga diskussioner om kopplingen mellan dop och medlemskap i frikyrkliga församlingar (1, 2, 3). Diskussionen handlar allt som oftast om hur de med en baptistisk dopsyn ska se på barndopet och om man ska låta de som endast är barndöpta vara medlemmar i en baptistisk församling.

Det finns helt klart en del frågor i detta som inte är helt självklara och som jag kan brottas med själv ibland. Personligen tycker jag att den här diskussionen är helt kapad av det faktum att de flesta frikyrkoförsamlingar är organiserade som föreningar och att frågan om medlemskap handlar om vilka som ska få ha med sina namn på föreningens medlemslista (matrikel). Jag är ganska övertygad om att det inte hjälper någon människa i något betydande avseende att ha med sitt namn på en lista.

Fortsätt läsa ”Medlem eller lärjunge?”

Per-Axel Sverker om nattvarden

Per-Axel SverkerSom jag har skrivit tidigare har jag på senaste tid läst en del som Per-Axel Sverker har skrivit. Här kommer ett stycke som han har skrivit om nattvarden.

”När jag personligen stöder ett ökat bruk av nattvarden gör jag det inte i sakraliserande syfte. Vi behöver inget heligt. Ingen helig plats, för vi har våra hem, ingen helig präst/pastor, för vi har varandra, inga heliga handlingar, för vi delar Kristi liv och varandras. Vi bör sluta med gränsdragningen mellan heligt och profant. Det heliga är det vanliga sett i sitt rätta ljus – nämligen som bärare av gudomlig härlighet. Det finns inget skapat som inte är heligt. Mat blir nattvard, arbete blir tjänst åt Gud. Det profana är helighet som ligger oupptäckt. Avskilj denna värld för Gud. Genom att uttala sin tacksägelsebön helgade judarna denna värld, tacksägelsen helgade gåvan. I nattvarden kommer vi samman för att helga vardagen, som vi helgar det bröd och vin som kommer från vardagens möda. Ännu tydligare sker detta inom ramen för en agapemåltid i en husförsamling.”

Ska en lärjunge till Jesus betala tionde?

I Gamla Testamentet talas det vid flera tillfällen om detta med tionde, alltså att avskilja en tiondel av sin inkomst. Detta har ofta använts, rakt av, av församlingar, för att säga att varje troende ska ge en tiondel av sin inkomst till församlingens verksamhet, om man inte vill stjäla från Gud, och dra förbannelse över sig själv och sin ekonomi. Jag har själv (tyvärr), flera gånger, talat på det sättet. Bibelordet som ofta används kommer från Malaki 3:8-10.

Får en människa stjäla från Gud? Ändå stjäl ni från mig. Ni säger: ”Vad har vi stulit från dig?” Tionde och offergåvor. Förbannelse har drabbat er, ty ni och hela folket stjäl ifrån mig. För in allt tionde i förrådshuset, så att det finns mat i mitt hus. Pröva mig nu i detta, säger HERREN Sebaot, om jag inte kommer att öppna för er himlens fönster och låta välsignelse strömma ut över er i rikt mått.

Det många inte vet är att det i GT fanns tre olika sorters tionde.

Fortsätt läsa ”Ska en lärjunge till Jesus betala tionde?”

Neil Cole om Herrens måltid

51sXGDiVccLI sin bok Church 3.0 har Neil Cole ett kaptiel om dop och Herrens måltid. Här kommer ett citat fritt översatt till från engelska.

”Den tidiga församlingen kallade den agape, eller kärleksmåltiden. Idag har vi reducerat måltiden, i så stor utsträckning, att den nu bara består av en tunn bit av frigolitliknande ”bröd”, och så lite druvjuice som kunde rymmas i en fingerborg, som skickas i bänkraderna i en kyrkbyggnad. Ändå har vi haft fräckheten att fortfarande kalla detta en måltid. På något sätt förväntar jag mig mer och bättre mat av Jesus på hans middagsbjudningar.”

Ledarskap i församlingen

Per-Axel SverkerI arbetet med boken ”Middag med Jesus” som jag håller på att skriva har jag kommit till ett kapitel där jag tänker skriva lite om att NT definierar varje troende som en präst. För att samla tankarna har jag läst lite material som Per-Axel Sverker har skrivit. För den teologiskt intresserade finns en guldgruva av intressanta texter på www.sverkersteologi.se. I en av texterna skriver han om ledarskapets funktion och roll enligt NT. Jag kunde inte låta bli att lägga upp ett stycke här på bloggen som i min mening är helt lysande.

”Tryggheten i ledartjänsten ligger alltså inte i någon maktordning som andra tvingas underkasta sig. Auktoriteten i vår ställning kan inte motiveras utifrån en examen vid ett pastorsseminarium. Många frestas idag att skapa sin identitet i ett stort antal evangelikala böcker, i effektiva sammanträden eller i ett starkt pastoralt beteende vid liturgiska ceremonier. Enligt 1 Kor 1:6 får vittnesbördet fasthet genom att Anden verkar, när Paulus förkunnar. Paulus har inte ens som apostel någon given auktoritet utanför Andens verkan. Sanningen i det vi säger som ledare kan aldrig hänföras till någon statisk, hierarkisk ordning. Sanningen bekräftas av den uppbyggelse som sker. Vår tjänst blir befäst, inte utifrån vår vishet eller vår fromhet, utan i detta totala beroende av Guds Ande. Det är en stor frestelse att söka sin trygghet i yttre företeelser. Att exempelvis söka sin identitet i andras smicker – och inte i Guds bekräftelse. Vi kan bli fria från detta först om vi klart kan leva i tryggheten av att vara Guds barn. Det är bara om jag är säker på min ställning i Gud som jag kan inta denna roll av att vara allas tjänare.

När Paulus ska ange ledarskapets metod pekar han därför på dessa två saker: ett rent samvete genom Guds nåd och Andens bekräftelse av budskapet. Både i Tit 2:6-8 och i 1 Tim 4:12-16 består metoden som ledare kan använda i att vara ett föredöme och i att ge undervisning.

Personens kristna karaktär anges i pastoralbreven som den viktigaste kvalifikationen för en ledare. Det viktigaste är inte aktiviteterna utan just karaktären. Det är naturligtvis därför som allt ledarskap prövas i hemmet, ”väl förestå sitt eget hus” (1 Tim 3:4). I hemmet blir det nämligen synligt vem vi är, inte bara vad vi gör. Bibelforskare har påpekat att dessa listor över karaktäregenskaper (ex 1 Tim 3:1-13) har likheter med de krav som ställdes på ledare i samhället, exempelvis domare eller militär. Man bör dock observera att till skillnad från sådana sammanhang nämns inte ”intelligent” eller talför” som nödvändiga kvalifikationer för kristna ledare. Även människor som inte utmärkt sig vad gäller intellektets utrustning kan mycket väl vara goda ledare bland kristna. Och ”skickad till att undervisa” kommer vi att finna, är inte detsamma som att vara duktig i att tala.

Det är mognaden i vår karaktär som utgör bas för våra intellektuella och andliga gåvor. Ledare behöver naturligtvis vissa gåvor men betoningen ligger för Paulus på karaktären. Många kan ha iögonenfallande gåvor men ha brister i sin karaktär, som omöjliggör en ledartjänst. Erfarenheten säger också att att om en person i grunden har en sund karaktär – och en öppenhet för att användas av Gud – kan Gud lägga gåvor till hans – och hennes – liv och utföra stora ting. Det handlar verkligen inte alltid om charmfulla personligheter. Förmågan att vinna förtroende som ledare beror mindre på charmfull entusiasm än på tyngd och integritet. Många kan vara populära i sällskapslivet men frågan är vem vi vänder oss till med våra personliga problem. (Springer)

Om Mose sägs att han dolde sitt ansikte, när strålglansen höll på att försvinna (2 Kor 3:12-13). Eftersom vi är ängsliga för att alla våra fel ska avslöjas är vi tveksamma till en öppen gemenskap. Därigenom förlorar vi möjligheten att vara föredömen! En kristen ledare är nämligen inte ett exempel på fullkomlighet utan på att befinna sig i en process av tillväxt till större Kristuslikhet. En är fullkomlig. För oss övriga gäller att återspegla evangeliet genom att tydligt visa på vårt behov av Guds nåd. ”Starka ” ledare ger helt enkelt inte rätt bild av evangeliet. Evangeliets budskap är nämligen inte : Jag är stark, utan: Utan Jesus kan jag ingenting göra (Joh 15:5). Det finns en slags styrka som förvränger evangeliet. Den person som vid kriser eller syndafall öppet visar sitt behov av nåd till hjälp och förlåtelse är fortfarande ett föredöme! Vi behöver modeller för hur man lever av Guds nåd.

Det andra inslaget i ledarens metod är undervisning. Vi tänker då ofta på en person som framifrån talar till en grupp som förhoppningsvis lyssnar. Denna modell är dock inte särskilt effektiv när det gäller förvandling av våra liv. Vi lever ju inte särskilt normalt i en kyrkbänk eller skolbänk. Kristen undervisning har alltför mycket blivit en intellektuell aktivitet, där trosåsikter överförs från en ledare till en medlems hjärna. Men Kristuslikhet innefattar inte bara huvudets idéer. I undervisningen måste också våra attityder och handlingar påverkas. Därför måste vi ägna oss åt människan i hennes helhet. Detta kan knappast äga rum i formella skolsituationer utan bör få ske i situationer som ligger närmare våra dagliga erfarenheter. Undervisningen borde alltså också få ske i husförsamlingar, där vårt dagliga liv kan delas av några medkristna. Det är först när frälsningen kopplas till det skapelsegivna livet, som Guds syfte uppnås (Ef 1:10). I mikrokosmos kan ske det som Gud en gång ska genomföra i hela makrokosmos. Det är vår uppgift att utifrån problem i det dagliga livet praktisera Gudsrikets principer i våra liv. ”Skickad i att undervisa” är alltså inte detsamma som att hålla djupsinniga betraktelser utan det anger en förmåga att leda andra in i ett gudfruktigt liv genom att tillämpa Gud ord på praktiska problem. (Richards) Den som bär andra människors liv genom uppmuntran och förmaning är en undervisare i Guds församling. Alla vet vi egentligen att detta inte är begränsat till predikstolen eller andra offentliga framträdanden. Ofta kan någon helt annan ha lärt oss kristet liv – en trädgårdsmästare eller en elingenjör.”

Vad väcker detta för funderingar hos dig?