Är Islam en fredens religion?

Av naturliga orsaker har Islam blivit alltmer omtalat i samhällsdebatten. De senaste årtiondena har Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet fått en allt större muslimsk minoritet. Åsikterna går isär huruvida Islam är kompatibelt med det svenska öppna samhället.

I det offentliga samtalet råder det ingen brist på förenklade beskrivningar av Islam. Enligt somliga är Islam en fredens religion. Detta kan man höra både från politiska företrädare som Svenska Kyrkans ärkebiskop. Efter terrordådet i Paris 2015 skrev Antje Jackelen att det är viktigt att göra skillnad mellan den extremistiska ideologi som ligger bakom terrordåd, och själva religionen. Enligt den här tankegången är religion per definition god och exempelvis alla typer av våldsbejakande inriktningar ses som ett avsteg från den sanna religionen.

En teolog som drar denna tankegång långt är ärkebiskopens teologiske sekreterare Jakob Wirén i sin bok Att ge plats för den andre?. Wirén menar att olika religioner är Guds olika förbund med olika människor. Det innebär dock inte att alla religiösa traditioner är lika bra. Enligt Wirén är det viktigt att skilja på sanna religioner som per definition är fredliga och det han kallar för ”sekter och extremistiska ideologier”.

En helt annan förenklad bild av Islam målas regelbundet upp av främlingsfientliga politiker men även en del kristna apologetiker. Den här tankegången går ut på att Islam per definition är en religion av krig, våld och förtryck. Muslimer som i sin religion finner inspiration för att leva i fred och samförstånd med sina grannar och medmänniskor har helt enkelt missuppfattat sin egen religion. I den här tankeströmningen förekommer det också en hel del konspirationsteorier. Inte minst det återkommande ogrundade påståendet att alla muslimer är en del av en plan att migrera till Europa, få många barn och steg för steg införa Sharia-lagar.

Båda de här synsätten på Islam är problematiska. Bland annat ger faktiskt båda uttryck för samma förlegade syn på religion som brukar kallas essentialism. Det innebär uppfattningen att varje religion har en urskiljbar essens eller kärna som alla dess utövare kommer att påverkas av. De som tar sin religion på allvar kommer att röra sig närmare denna kärna. Detta är något som religionsforskare numera vänder sig emot. Problemet är att essentialismen helt enkelt inte ger en god beskrivning av verkligheten. Om vi tar Islam som exempel så går det inte att säga att det finns ett urskiljbart Islam. I verkligheten finns det en mängd olika tolkningar, traditioner och uttryck av Islam.

Boken Margins of Islam visar att en majoritet av världens muslimer inte skulle klassas som muslimer om man använder definitioner från tongivande officiella företrädare eller för den delen många läroböcker om religion. Det finns ateistiska muslimer, kommunistiska muslimer, synkretistiska muslimer, sekulära muslimer och salafistiska muslimer, våldsbejakande muslimer och fredliga muslimer. Det finns även muslimer som är lärjungar till Jesus och läser Bibeln som Guds Ord. Vissa uttryck för Islam har goda förutsättningar för fredlig samverkan med andra grupper i samhället och andra uttryck saknar helt de förutsättningarna.

Ett annat problem med de essentialistiska synsätt som jag gett exempel på är att man inte ser hur komplex religion kan vara. Man vill klassa en religion som antingen ond eller god när verkligheten inte är så enkel. Utifrån ett bibliskt teologiskt perspektiv skulle man kunna säga att religion alltid kommer att vara en blandning av tre olika komponenter. För det första människors ofullkomliga sökande efter Gud. Alla religiösa traditioner är på olika sätt präglade av människors längtan efter det gudomliga. Bibelns budskap är dock att vårt eget sökande eller strävan efter Gud aldrig kommer att leda hela vägen fram. För det andra Guds uppenbarelse. Gud är ständigt aktiv i skapelsen och mänskligheten för att upprätta och uppenbara sig själv. Det finns spår av Guds uppenbarelse på de mest oväntade platser. Evangeliets budskap är dock att det är i Jesus som vi ser den fulla uppenbarelsen av Gud och att han är den enda vägen till Gud. För det tredje finns det i alla religioner också en mörk, perverterad och demonisk sida. Det är bara att se oss om i världen eller läsa historia. Människor har utfört fasansfulla saker med religionen som drivkraft. Detta går inte att avfärda som ”icke-religion”. Jag tror att vi är betjänta av ett nyktert och ärligt förhållningssätt till alla religioner (även kristendomen) där vi kan erkänna både det goda och det onda.

Så, hur ska man då tänka om Islam? Som en lärjunge till Jesus är det två saker som jag tänker på.

För det första har de som följer Jesus fått ett uppdrag att dela de goda nyheterna om Jesus och göra lärjungar bland alla folkgrupper. Då behöver vi inse att det inte är Islam vi är sända till utan till muslimer. Istället för att utgå från en konstruerad bild av vad alla muslimer egentligen tror, tycker eller tänker kan jag möta mina medmänniskor med nyfikenhet. Det kanske till och med finns något att lära sig! Och när jag möter verkliga människor i deras glädje, sorg, kamp och längtan får jag med öppen hand dela med mig av de goda nyheterna om Jesus och hans rike.

För det andra har Jesus kallat oss att verka för fred. Att då anklaga fredliga muslimer för att ha missuppfattat sin egen religion måste ses som helt kontraproduktivt. Jag tror istället att vi ska våga uppmuntra de som har en fredlig tolkning av Islam och kritisera dem som bejakar våld och förtryck. Frågan om vilket som är det sanna Islam lämnar jag till muslimer att svara på.

Lämna ett svar