Ledarskap i församlingen

Per-Axel SverkerI arbetet med boken ”Middag med Jesus” som jag håller på att skriva har jag kommit till ett kapitel där jag tänker skriva lite om att NT definierar varje troende som en präst. För att samla tankarna har jag läst lite material som Per-Axel Sverker har skrivit. För den teologiskt intresserade finns en guldgruva av intressanta texter på www.sverkersteologi.se. I en av texterna skriver han om ledarskapets funktion och roll enligt NT. Jag kunde inte låta bli att lägga upp ett stycke här på bloggen som i min mening är helt lysande.

”Tryggheten i ledartjänsten ligger alltså inte i någon maktordning som andra tvingas underkasta sig. Auktoriteten i vår ställning kan inte motiveras utifrån en examen vid ett pastorsseminarium. Många frestas idag att skapa sin identitet i ett stort antal evangelikala böcker, i effektiva sammanträden eller i ett starkt pastoralt beteende vid liturgiska ceremonier. Enligt 1 Kor 1:6 får vittnesbördet fasthet genom att Anden verkar, när Paulus förkunnar. Paulus har inte ens som apostel någon given auktoritet utanför Andens verkan. Sanningen i det vi säger som ledare kan aldrig hänföras till någon statisk, hierarkisk ordning. Sanningen bekräftas av den uppbyggelse som sker. Vår tjänst blir befäst, inte utifrån vår vishet eller vår fromhet, utan i detta totala beroende av Guds Ande. Det är en stor frestelse att söka sin trygghet i yttre företeelser. Att exempelvis söka sin identitet i andras smicker – och inte i Guds bekräftelse. Vi kan bli fria från detta först om vi klart kan leva i tryggheten av att vara Guds barn. Det är bara om jag är säker på min ställning i Gud som jag kan inta denna roll av att vara allas tjänare.

När Paulus ska ange ledarskapets metod pekar han därför på dessa två saker: ett rent samvete genom Guds nåd och Andens bekräftelse av budskapet. Både i Tit 2:6-8 och i 1 Tim 4:12-16 består metoden som ledare kan använda i att vara ett föredöme och i att ge undervisning.

Personens kristna karaktär anges i pastoralbreven som den viktigaste kvalifikationen för en ledare. Det viktigaste är inte aktiviteterna utan just karaktären. Det är naturligtvis därför som allt ledarskap prövas i hemmet, ”väl förestå sitt eget hus” (1 Tim 3:4). I hemmet blir det nämligen synligt vem vi är, inte bara vad vi gör. Bibelforskare har påpekat att dessa listor över karaktäregenskaper (ex 1 Tim 3:1-13) har likheter med de krav som ställdes på ledare i samhället, exempelvis domare eller militär. Man bör dock observera att till skillnad från sådana sammanhang nämns inte ”intelligent” eller talför” som nödvändiga kvalifikationer för kristna ledare. Även människor som inte utmärkt sig vad gäller intellektets utrustning kan mycket väl vara goda ledare bland kristna. Och ”skickad till att undervisa” kommer vi att finna, är inte detsamma som att vara duktig i att tala.

Det är mognaden i vår karaktär som utgör bas för våra intellektuella och andliga gåvor. Ledare behöver naturligtvis vissa gåvor men betoningen ligger för Paulus på karaktären. Många kan ha iögonenfallande gåvor men ha brister i sin karaktär, som omöjliggör en ledartjänst. Erfarenheten säger också att att om en person i grunden har en sund karaktär – och en öppenhet för att användas av Gud – kan Gud lägga gåvor till hans – och hennes – liv och utföra stora ting. Det handlar verkligen inte alltid om charmfulla personligheter. Förmågan att vinna förtroende som ledare beror mindre på charmfull entusiasm än på tyngd och integritet. Många kan vara populära i sällskapslivet men frågan är vem vi vänder oss till med våra personliga problem. (Springer)

Om Mose sägs att han dolde sitt ansikte, när strålglansen höll på att försvinna (2 Kor 3:12-13). Eftersom vi är ängsliga för att alla våra fel ska avslöjas är vi tveksamma till en öppen gemenskap. Därigenom förlorar vi möjligheten att vara föredömen! En kristen ledare är nämligen inte ett exempel på fullkomlighet utan på att befinna sig i en process av tillväxt till större Kristuslikhet. En är fullkomlig. För oss övriga gäller att återspegla evangeliet genom att tydligt visa på vårt behov av Guds nåd. ”Starka ” ledare ger helt enkelt inte rätt bild av evangeliet. Evangeliets budskap är nämligen inte : Jag är stark, utan: Utan Jesus kan jag ingenting göra (Joh 15:5). Det finns en slags styrka som förvränger evangeliet. Den person som vid kriser eller syndafall öppet visar sitt behov av nåd till hjälp och förlåtelse är fortfarande ett föredöme! Vi behöver modeller för hur man lever av Guds nåd.

Det andra inslaget i ledarens metod är undervisning. Vi tänker då ofta på en person som framifrån talar till en grupp som förhoppningsvis lyssnar. Denna modell är dock inte särskilt effektiv när det gäller förvandling av våra liv. Vi lever ju inte särskilt normalt i en kyrkbänk eller skolbänk. Kristen undervisning har alltför mycket blivit en intellektuell aktivitet, där trosåsikter överförs från en ledare till en medlems hjärna. Men Kristuslikhet innefattar inte bara huvudets idéer. I undervisningen måste också våra attityder och handlingar påverkas. Därför måste vi ägna oss åt människan i hennes helhet. Detta kan knappast äga rum i formella skolsituationer utan bör få ske i situationer som ligger närmare våra dagliga erfarenheter. Undervisningen borde alltså också få ske i husförsamlingar, där vårt dagliga liv kan delas av några medkristna. Det är först när frälsningen kopplas till det skapelsegivna livet, som Guds syfte uppnås (Ef 1:10). I mikrokosmos kan ske det som Gud en gång ska genomföra i hela makrokosmos. Det är vår uppgift att utifrån problem i det dagliga livet praktisera Gudsrikets principer i våra liv. ”Skickad i att undervisa” är alltså inte detsamma som att hålla djupsinniga betraktelser utan det anger en förmåga att leda andra in i ett gudfruktigt liv genom att tillämpa Gud ord på praktiska problem. (Richards) Den som bär andra människors liv genom uppmuntran och förmaning är en undervisare i Guds församling. Alla vet vi egentligen att detta inte är begränsat till predikstolen eller andra offentliga framträdanden. Ofta kan någon helt annan ha lärt oss kristet liv – en trädgårdsmästare eller en elingenjör.”

Vad väcker detta för funderingar hos dig?

Messy church

Väldigt många församlingsplanteringar börjar som en Jesuscentrerad gemenskap i ett hem, oavsett vad den långsiktiga visionen innehåller. Det vanliga är dock att man tänker sig att den typen av gemenskap bara är den första fasen för att sedan utvecklas vidare till en ”riktig församling”. En sådan församling har enligt många en egen lokal, anställd pastor, offentlig gudstjänst varje vecka och någon form av barnverksamhet. Många församlingsplanterares dröm ser ut ungefär så här:

Husförsamling >> riktig församling >> etablerad församling >> megakyrka

Jag tror att det finns en helt annan väg genom att välja multiplikation istället för addition. Ibland brukar man säga att allt som lever växer, vilket uppenbarligen inte stämmer. Jag lever, men jag gör allt jag kan för att inte växa. Däremot kan man säga att allt som lever i naturen reproducerar sig. Istället för större och större församlingar väljer man att bli fler. Jag har ofta fått frågan varför vi inte har någon egen lokal i arbetet i Helsingborg. För att vi inte behöver det. Men ni kanske kommer att behöva det längre fram? Nej. De få gånger på ett år då vi samlar så många så att vi behöver en lokal är det mycket smidigare att tillfälligt låna eller hyra en lokal. När en husförsamling är så stor så att man inte får plats är det inte svårare än att starta en till husförsamling.

Min svägerska Maria har skrivit ett väldigt bra blogginlägg om det här som jag rekommenderar dig att läsa.

messy_churchDet är någonting med oss människor som hela tiden strävar efter det trygga, det etablerade, det förutsägbara och som hela tiden försöker fly det farliga, det sköra, det oförutsägbara. Så också i församlingsliv. Alan Hirsch skriver i en av sina böcker att församlingen inte borde vara rädd för ”krisen”. Det är just i tillståndet av kris som församlingen fungerar som den är tänkt att fungera. Små, organiska församlingar som möts i människors hem är alltid ofullkomliga, röriga och sköra, eftersom de består av människor. Mitt i denna ofullkomlighet uppenbarar sig Jesus och bygger sin egen församling.

Slutligen en mycket sevärd video med Francis Chan.

Den här veckan bloggar jag både på rickardcruz.se och på Pionjärbloggen.

Tacksam men inte nöjd

För närvarande försöker jag återhämta mig efter en intensiv men mycket härlig helg. Vi har haft gemenskapshelg med husförsamlingarna i nätverket på en lägergård några mil utanför Helsingborg. Vi var fyra husförsamlingar från Helsingborg och en från Höganäs. Ungefär 75 personer har varit med under helgen även om inte alla var med hela tiden. För alla som var med innebar helgen många nya ansikten och nya vänner. När nya människor kommer med sker det i de olika husförsamlingarna. Att haka på i något som nätverket gör tillsammans är ofta ett senare steg. För många blir det en härlig överraskning vid ett sånt här tillfälle att få träffa ett antal nya personer som man inte har träffat förut.

Helgen har innehållit mycket skratt och god gemenskap, undervisning med mycket hög delaktighet, lekar och bus, spontana bönestunder, betydelsefulla samtal, profetisk förbön och uppfyllelse av den helige Ande. Vid middagen på lördagen firade vi Herrens måltid tillsammans. Vi inledde måltiden med att bryta bröd och avslutade den med att dela bägaren.

Även om det är jättekul att bli fler känns det som om vi bara precis har börjat röra oss i den riktning som Gud har tänkt. Jag är inte intresserad av församlingstillväxt. Jesus har aldrig sagt åt oss att samla folk på hög, han har sagt till oss att göra lärjungar. Jag längtar efter att Guds rike ska få genomsyra hela samhället, att vi ska få se en multiplicerande rörelse av lärjungar som gör lärjungar som växer bortom all mänsklig kontroll och förmåga att mäta. Vissa säger att det är omöjligt. Det spelar ingen roll. Jag ger mig inte förrens den drömmen blir verklighet.

Den här veckan bloggar jag både på rickardcruz.se och på Pionjärbloggen.

Herrens måltid?

Mitt överlägset mest lästa och delade blogginlägg hade rubriken ”Får barn ta nattvard?”. Med anledning av det jag skrev där blev jag kontaktad av Jonatan Sverker på tidningen Dagen för att svara på frågor hur jag ser på Herrens måltid och hur den går till i de församlingar vi har startat i Helsingborg. Artikeln skulle publiceras torsdagen den 21/3 men verkar komma ut någon gång i April istället.

I samband med att artikeln kommer ut tänkte jag passa på att skriva lite om Herrens måltid. Jag tänkte bemöta en del vanliga missuppfattningar om det som ibland kallas nattvarden och eventuellt svara på frågor. Har du några frågor eller kanske något du tycker att jag borde skriva om angående detta? Vilka tror du är de vanligaste missuppfattningarna om Herrens måltid?

Vem har fastnat i en modell?

När jag den senaste tiden har träffat olika kristna personer och berättat om det jag/vi gör i Helsingborg och vår dröm om en husförsamlingsrörelse har jag flera gånger fått den nervösa kommentaren: ”Det är viktigt att inte fastna i en modell!”

De här kommentarerna har verkligen förbryllat mig! Är det så att man har fastnat i en modell bara för att man inte gör som alla andra och för att man tror på det man gör? De absolut flesta kristna i Sverige idag finns i församlingar enligt modellen: byggnad, kyrkbänkar, pastor, veckovisa gudstjänster, monologisk undervisning etc. (Vilket är helt ok för mig så länge folk vill mötas på det sättet.) Än så länge är det väldigt få som finns i små, enkla, organiska församlingar som möts i hem eller andra miljöer. Dessutom finns det ganska dåligt bibelstöd för den vanliga traditionella kyrkoformen medan Nya Testamentet målar upp en bild av en levande rörelse av lärjungar i mindre multiplicerande gemenskaper. De flesta kan inte ens tänka sig en församling utan exempelvis kyrkbyggnad eller anställd pastor. Vem är det som har fastnat i en modell?

By the way. Det är nästan uteslutande anställda pastorer som blir oroliga när man berättar om husförsamlingar, många andra är nyfikna. Undrar hur det kommer sig?

ps. Jag älskar allt Guds folk oavsett hur de möts och jag tror att Gud i sin nåd kan använda alla typer av församlingar. Bara så ni vet! =) ds.