Koppla på strömmen!

Den kommande helgen har jag förmånen att vara tillsammans med Höglandskyrkan i Sävsjö på deras församlingsläger. Jag har blivit ombedd att undervisa om den helige Ande.

kristallkrona

Ett bibelord som jag ofta har fastnat vid är från Andra Timoteusbrevet kapitel 3 där Paulus talar om hur människorna ska bli i de sista dagarna. I vers 5 skriver Paulus att de kommer att ha ”ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft.” Tänk vad tragiskt när livet med Gud blir ett skal, en mask, en putsad yta men kraften är sedan länge försvunnen! Det är lätt att förfasas över dessa sista dagar men mer och mer tänker jag att det kanske är precis så det har blivit i vår tid.

Det var någon som ställde den här frågan: ”Om Gud skulle ta bort sin närvaro och kraft från våra församlingar och liv – skulle vi märka någon skillnad?”

bygglampaIbland har vi behandlat livet med Jesus som en prålig och dyr kristallkrona som vi vårdar ömt och putsar på ytan men har fullständigt glömt bort att koppla på strömmen.  Jag ser hellre livet med Jesus som en skitig och sliten men inkopplad byggarbetslampa. Den kanske inte ser mycket ut för världen, men strömmen är på och den gör som en lampa ska och lyser!

Kom helig Ande!

Allmänt prästerskap i praktiken

Jag ser med stor förväntan fram emot New Wines sommarkonferens i Vänersborg som vi ska vara med på onsdag till söndag den här veckan. Jag känner på mig att Gud har spännande saker på G. På fredagförmiddagen har jag blivit ombedd att hålla ett seminarium om visionen med en husförsamlingsrörelse. Det ska också bli kul.

Under förberedelserna inför seminariet har jag kommit att fundera en del på detta med det allmänna prästerskapet. I många av de rörelse som växte fram i kölvattnet av reformationen har återupptäckten av det allmänna prästerskapet varit viktigt – alltså sanningen att Jesus är den enda medlaren mellan Gud och människor och att alla troende är bärare av den helige Ande och därför kan höra Guds röst. Många gånger har detta dock inte blivit mycket mer än en vacker teori. På vilket sätt tar sig det allmänna prästerskapet sig uttryck när vi möts som församlingar?

Paulus skriver så här i 1 Kor 14:26:

”När ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse.”

Det allmänna prästerskapet är inte en teori. Det är en central andlig sanning som behöver få ett praktiskt uttryck varje gång vi möts som församling. Paulus skriver att när vi möts ska var och en ha något konkret att ge. Många gånger är endast en handfull i en församling givare under en sammankomst och resten förväntas endast vara mottagare. Jag tror vi behöver vända på den ekvationen och hitta in i ett församlingsliv där de flesta har något att ge varje gång vi möts. I kaptiel 12 skriver Paulus att den helige Ande har gett andliga gåvor åt var och en. Dessa gåvor vill Gud ska få vara i funktion i varje troende människas liv. Tänk dig om alla som tror på Jesus fungerade i andliga gåvor varje gång man möttes med andra troende och i vardagen bland alla möjliga sorters människor. Kan du tänka dig vad spännande! Det är det allmänna prästerskapet i praktiken! En av poängerna med enkla, organiska församlingar som möts i hem eller andra naturliga miljöer är att det är betydligt lättare att hitta in i det Paulus beskriver i 1 Kor 14:26. Det var dagens funderingar…

Ses vi i Vänersborg?

God of this city

Innan vi flyttade till Helsingborg bodde vi i Sävsjö i Småland, där jag bott hela mitt liv, med undantag av ett år i Stockholm. Under några år i Sävsjö fick vi uppleva en stark rörelse av enhet mellan församlingarna. Mycket av det började bland unga människor som tyckte att skylten på kyrkan där man var med hade mindre betydelse och började träffas tillsammans istället för var för sig. Mycket som jag inte kan berätta om här hände under den rörelse som började ta fart. Strategisk, regelbunden bön samlade människor från många olika församlingsgemenskaper. Ungdomssatsningar där den helige Ande slog ner på ett kraftfullt sätt. ”Historisk Gudstjänst” då alla frikyrkor och några församlingar i Svenska kyrkan la ner sina söndagsgudstjänster för att vara tillsammans i Sporthallen. Ca 10 % av kommunens befolkning var samlade den där dagen. (Det talar inte bara om att det var ett stort möte utan även om att Sävsjö Kommun är en väldigt liten kommun…) Församlingarna började även satsa på att tillsammans betjäna skolorna genom Skolkyrkan och ett antal kamratstödjarteam. Det finns egentligen mycket mer att säga om detta.

Jag vill inte på något sätt bli nostalgisk och jag vill heller inte skönmåla det som hände i Sävsjö. Enligt mig var det bara början på något som skulle kunnat bli mycket större men som istället avtog. Däremot kan jag inte komma ifrån att vi fick smaka på något litet av hur det kan vara när Guds folk börjar komma samman i större enhet. Tänk om vi alla skulle ”dö bort ifrån” vår egen strävan efter att lyckas eller att ”mitt församlingsarbete” ska växa. Tänk om vi istället fick växa i vår kärlek till Gud, till Guds rike, till allt Guds folk och till den plats där vi bor och alla de människor som bor där.

Det här handlar inte om att kompromissa med sanningen eller att alla ska bli katoliker. I så fall vill inte jag vara med. Det handlar om att börja inse vad som är viktigt. Jag älskar avslutningen i Jona bok när Jona sitter och önskar sig döden för att hans älskade buske har vissnat men inte kan förstå Guds kärlek till staden Nineve.

Då sade HERREN: ”Du ömmar för ricinbusken som du inte har haft någon möda med och inte har dragit upp och som kom till på en natt och förgicks efter en natt. Och jag skulle inte ömma för Nineve, den stora staden, där det finns mer än 120.000 människor som inte kan skilja mellan höger och vänster, dessutom en mängd djur!”

Var finns mitt hjärta? Vilka är ricinbuskarna i mitt liv? Låter jag Gud fylla mig med sin kärlek för Helsingborg? Hur är det för dig?

Sluta låtsas!

När man nyligen gjorde en undersökning bland icke troende svenskar och frågade dem om deras bild av kristendomen kom ordet ”falsk” på andra plats. Andra ord på samma tema som man ibland hör är präktig, ytlig och hycklare. När man hör sånt här kan man välja att gå i försvar och hävda att det inte alls stämmer eller så tar man sig en funderare om det kan finnas ett korn av sanning i hur människor överlag ser på kristenheten.

Givetvis finns det många som har positiva erfarenheter och omdömen om kristna men jag tror att vi också behöver lyssna på de tuffa orden och inse att vi är i ett enormt behov av större äkthet och större ärlighet bland dem som säger sig följa Jesus. Jag är övertygad om att det kan ta sin början i församlingsgemenskapen.

I Första Korintierbrevet 12 använder Paulus bilden av en kropp för att tala om församlingen. Han skriver i vers 26:

”Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den. Och om en lem hedras, gläder sig alla lemmarna med den.”

Paulus verkar mena att det är så här en församling ska fungera. Hela kroppen märker av om en lem lider eller hedras. Om det ska bli verklighet håller det inte att bevara distansen till varandra med ytliga jargonger eller religiösa floskler. Vi behöver våga vara sårbara inför varandra, vara oss själva och berätta hur det verkligen är. Hur stor kan en församling vara om hela församlingskroppen ska märka av om en person lider eller hedras?

När vi för tre år sedan startade en husförsamling hemma hos oss tillsammans med våra vänner myntade vi uttrycket ”När vi möts finns det ingen agenda som är viktigare än det som händer i människors liv och det som den helige Ande leder oss till.” Det innebär att en samling för det mesta inte alls blir som man tänkt sig. Det här har varit så viktigt för oss, även om vi bara har kommit en liten bit på vägen. Jesus är intresserade av hela våra liv. Om vi kan vara äkta och ärliga inför varandra och inför Gud så tror jag att vi också kan vara det inför våra medmänniskor. Det tjänar ingenting till att låtsas. Jesus förändrar inifrån.

Proffsens tid är förbi!

Nya Testamentet är inte speciellt detaljerad i sina beskrivningar av vad som skedde när den första tidens lärjungar samlades. Det står heller inte så mycket om vad som bör ske när man samlas som troende. Ett tillfälle då ämnet berörs är i Första Korintierbrevet kapitel 14 (v. 26-33):

26 Hur skall det då vara, bröder? Jo, när ni samlas har var och en något att ge: en psalm, ett ord till undervisning, en uppenbarelse, ett tungotal, och en uttydning. Låt allt bli till uppbyggelse. 27 Om någon talar tungomål, får två eller högst tre tala, och då en i sänder, och någon skall uttyda det. 28 Men finns det ingen som uttyder, skall den som talar tungomål tiga i församlingen och endast tala för sig själv och till Gud. 29 Två eller tre profeter skall tala, och de andra skall pröva det som sägs. 30 Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse, skall den förste tiga. 31 Ni kan alla profetera, en i sänder, så att alla blir undervisade och alla blir tröstade. 32 Och profeternas andar underordnar sig profeterna. 33 Ty Gud är inte oordningens Gud utan fridens.

Detta var ordningen som Paulus gav de kristna i Korinth. Så här skulle det fungera när församlingen möttes. Den bild som målas upp av en samling är levande, dynamisk och helt beroende av den helige Andes närvaro.

Det brukar sägas att i en vanlig, nutida ”gudstjänst” är det endast 10 % av besökarna som bidrar på något sätt. Några få proffs producerar en gudstjänstupplevelse som de övriga har att tillgodogöra sig efter bästa förmåga. Paulus ger oss en helt annan bild av hur det ska vara på en samling. Han talar om att när vi samlas ska var och en ha något att ge. Märk väl! Att var och en ska ha något att ge är inte en omskrivning av att man bidrar med sin närvaro genom att bara vara där. Nej, eftersom varje lärjunge till Jesus får ta del av den helige Ande så kan varje lärjunge till Jesus höra Guds röst och dela med sig av något till de andra. Paulus säger att vi alla kan profetera för att alla ska bli undervisade och tröstade.

Det finns flera hinder för den här typen av samlingar. Liturgier eller program är ett hinder som gör att vi faktiskt inte behöver den helige Andes närvaro när vi möts. Ett hinder kan vara att många församlingar är för stora. Hur många kan man vara om var och en ska kunna bidra med något konkret?  Ett annat hinder är proffsen – ibland kallade präster, pastorer, lovsångsledare eller predikanter. Alla dessa funktioner är inte alltid fel men de kan göra oss andra till passiva mottagare. Jesus har tänkt något helt annat. Han vill använda varje person som följer honom för att uppmuntra och undervisa andra. Jag tycker att det är dags att börja räkna med den helige Ande när vi möts och tro honom om att han vill använda var och en. Proffsens tid är förbi!

Hur fungerar detta i din församlingsgemenskap?

(Edit 2012-06-05: Thomas Arvidsson skriver bra om detta i Dagen)