Apostlar i Nya Testamentet

2005 när jag avslutade mina SALT-studier (Skandinavisk Akademi för Ledarskap och Teologi) skrev jag en uppsats om apostlar i NT där jag jämför en auktoritär syn på apostlar, som ofta återfinns i den sk nyapostoliska rörelsen, med vad Paulus säger om begreppet apostel i Efesierbrevet. Uppsatsen har tidigare funnits på SALTs hemsida som inte längre finns kvar. Eftersom jag ibland får frågor om uppsatsen så tänkte jag att jag lägger upp den här på bloggen för den som vill läsa.

Fortsätt läsa “Apostlar i Nya Testamentet”

Hur tillsätts ledare?

Ett bibelord som vi ofta har levt med i tider av bön och fasta är ett par verser från Psalm 127.

”Om inte HERREN bygger huset är arbetarnas möda förgäves. Om inte HERREN bevarar staden vakar väktaren förgäves. Förgäves stiger ni tidigt upp och går sent till vila för att äta det bröd ni slitit för. Detta ger han åt sina vänner medan de sover.”

Jesus har lovat att HAN ska bygga sin församling. Det är Jesus som är skördens Herre. Det är Jesus som har fått all makt i himmel och på jord. Det är Jesus som genom sin Ande leder församlingen. Allt detta tror vi på i teorin men förnekar ofta i praktiken.

En mätsticka kan vara att undersöka hur man i församlingar avskiljer ledare eller sänder ut människor i nya uppgifter. I den församling som beskrivs i NT görs detta alltid som en konsekvens av bön och fasta. Den praktiken är en självklar konsekvens av att det, ytterst sett, endast är Gud som utväljer och sänder människor och att vi bara kan lyssna in och bekräfta genom att söka hans vilja i bön och fasta. Här kommer två exempel från Apostlagärningarna.

Fortsätt läsa “Hur tillsätts ledare?”

Ledarskap i församlingen

Per-Axel SverkerI arbetet med boken “Middag med Jesus” som jag håller på att skriva har jag kommit till ett kapitel där jag tänker skriva lite om att NT definierar varje troende som en präst. För att samla tankarna har jag läst lite material som Per-Axel Sverker har skrivit. För den teologiskt intresserade finns en guldgruva av intressanta texter på www.sverkersteologi.se. I en av texterna skriver han om ledarskapets funktion och roll enligt NT. Jag kunde inte låta bli att lägga upp ett stycke här på bloggen som i min mening är helt lysande.

“Tryggheten i ledartjänsten ligger alltså inte i någon maktordning som andra tvingas underkasta sig. Auktoriteten i vår ställning kan inte motiveras utifrån en examen vid ett pastorsseminarium. Många frestas idag att skapa sin identitet i ett stort antal evangelikala böcker, i effektiva sammanträden eller i ett starkt pastoralt beteende vid liturgiska ceremonier. Enligt 1 Kor 1:6 får vittnesbördet fasthet genom att Anden verkar, när Paulus förkunnar. Paulus har inte ens som apostel någon given auktoritet utanför Andens verkan. Sanningen i det vi säger som ledare kan aldrig hänföras till någon statisk, hierarkisk ordning. Sanningen bekräftas av den uppbyggelse som sker. Vår tjänst blir befäst, inte utifrån vår vishet eller vår fromhet, utan i detta totala beroende av Guds Ande. Det är en stor frestelse att söka sin trygghet i yttre företeelser. Att exempelvis söka sin identitet i andras smicker – och inte i Guds bekräftelse. Vi kan bli fria från detta först om vi klart kan leva i tryggheten av att vara Guds barn. Det är bara om jag är säker på min ställning i Gud som jag kan inta denna roll av att vara allas tjänare.

När Paulus ska ange ledarskapets metod pekar han därför på dessa två saker: ett rent samvete genom Guds nåd och Andens bekräftelse av budskapet. Både i Tit 2:6-8 och i 1 Tim 4:12-16 består metoden som ledare kan använda i att vara ett föredöme och i att ge undervisning.

Personens kristna karaktär anges i pastoralbreven som den viktigaste kvalifikationen för en ledare. Det viktigaste är inte aktiviteterna utan just karaktären. Det är naturligtvis därför som allt ledarskap prövas i hemmet, “väl förestå sitt eget hus” (1 Tim 3:4). I hemmet blir det nämligen synligt vem vi är, inte bara vad vi gör. Bibelforskare har påpekat att dessa listor över karaktäregenskaper (ex 1 Tim 3:1-13) har likheter med de krav som ställdes på ledare i samhället, exempelvis domare eller militär. Man bör dock observera att till skillnad från sådana sammanhang nämns inte “intelligent” eller talför” som nödvändiga kvalifikationer för kristna ledare. Även människor som inte utmärkt sig vad gäller intellektets utrustning kan mycket väl vara goda ledare bland kristna. Och “skickad till att undervisa” kommer vi att finna, är inte detsamma som att vara duktig i att tala.

Det är mognaden i vår karaktär som utgör bas för våra intellektuella och andliga gåvor. Ledare behöver naturligtvis vissa gåvor men betoningen ligger för Paulus på karaktären. Många kan ha iögonenfallande gåvor men ha brister i sin karaktär, som omöjliggör en ledartjänst. Erfarenheten säger också att att om en person i grunden har en sund karaktär – och en öppenhet för att användas av Gud – kan Gud lägga gåvor till hans – och hennes – liv och utföra stora ting. Det handlar verkligen inte alltid om charmfulla personligheter. Förmågan att vinna förtroende som ledare beror mindre på charmfull entusiasm än på tyngd och integritet. Många kan vara populära i sällskapslivet men frågan är vem vi vänder oss till med våra personliga problem. (Springer)

Om Mose sägs att han dolde sitt ansikte, när strålglansen höll på att försvinna (2 Kor 3:12-13). Eftersom vi är ängsliga för att alla våra fel ska avslöjas är vi tveksamma till en öppen gemenskap. Därigenom förlorar vi möjligheten att vara föredömen! En kristen ledare är nämligen inte ett exempel på fullkomlighet utan på att befinna sig i en process av tillväxt till större Kristuslikhet. En är fullkomlig. För oss övriga gäller att återspegla evangeliet genom att tydligt visa på vårt behov av Guds nåd. “Starka ” ledare ger helt enkelt inte rätt bild av evangeliet. Evangeliets budskap är nämligen inte : Jag är stark, utan: Utan Jesus kan jag ingenting göra (Joh 15:5). Det finns en slags styrka som förvränger evangeliet. Den person som vid kriser eller syndafall öppet visar sitt behov av nåd till hjälp och förlåtelse är fortfarande ett föredöme! Vi behöver modeller för hur man lever av Guds nåd.

Det andra inslaget i ledarens metod är undervisning. Vi tänker då ofta på en person som framifrån talar till en grupp som förhoppningsvis lyssnar. Denna modell är dock inte särskilt effektiv när det gäller förvandling av våra liv. Vi lever ju inte särskilt normalt i en kyrkbänk eller skolbänk. Kristen undervisning har alltför mycket blivit en intellektuell aktivitet, där trosåsikter överförs från en ledare till en medlems hjärna. Men Kristuslikhet innefattar inte bara huvudets idéer. I undervisningen måste också våra attityder och handlingar påverkas. Därför måste vi ägna oss åt människan i hennes helhet. Detta kan knappast äga rum i formella skolsituationer utan bör få ske i situationer som ligger närmare våra dagliga erfarenheter. Undervisningen borde alltså också få ske i husförsamlingar, där vårt dagliga liv kan delas av några medkristna. Det är först när frälsningen kopplas till det skapelsegivna livet, som Guds syfte uppnås (Ef 1:10). I mikrokosmos kan ske det som Gud en gång ska genomföra i hela makrokosmos. Det är vår uppgift att utifrån problem i det dagliga livet praktisera Gudsrikets principer i våra liv. “Skickad i att undervisa” är alltså inte detsamma som att hålla djupsinniga betraktelser utan det anger en förmåga att leda andra in i ett gudfruktigt liv genom att tillämpa Gud ord på praktiska problem. (Richards) Den som bär andra människors liv genom uppmuntran och förmaning är en undervisare i Guds församling. Alla vet vi egentligen att detta inte är begränsat till predikstolen eller andra offentliga framträdanden. Ofta kan någon helt annan ha lärt oss kristet liv – en trädgårdsmästare eller en elingenjör.”

Vad väcker detta för funderingar hos dig?

Ensamvargarnas tid är förbi!

Jag har under många år fascinerats över på vilket sätt Nya Testamentet beskriver hur Jesus, hans efterföljare och de tidiga församlingarna arbetade för att utbreda Guds rike. Man gjorde det till stor del tillsammans med andra. Man stod inte själv utan fungerade i team.

De fyra musketörerna följde kanske inte Jesus men de var definitivt ett sammansvetsat team!

Om man kikar på vad Jesus prioriterar att lägga sin tid på så blir det tydlig att han satte ett stort värde i den närmaste gruppen av efterföljare. Han levde tillsammans med en brokig skara människor under några år och delade allt med dem. Nära relationer och sann vänskap. Han kallade dem aldrig för kollegor och aldrig för undersåtar, han kallade dem vänner. Det måste satt sin prägel på hur lärjungarna efter Jesus uppståndelse försökte fungera i ledarskap och arbete med Guds rike. När Jesus sänder ut de 12 och de 72 för att predika Guds rike, bota de sjuka och driva ut onda andar så sänder han dem två och två. Aldrig ensam.

När man läser om Paulus liv i Bibeln upptäcker man att han nästan aldrig stod ensam utan alltid såg till att stå tillsammans med andra människor i det viktiga missionsarbetet. Den första Paulus stod tillsammans med var Barnabas. Efter ett tag utökades teamet tillfälligt med Johannes Markus. Senare går de skilda vägar och Paulus teamar ihop sig med Silas. Många fler personer blir under kortare eller längre perioder Paulus vänner och medarbetare exempelvis Timoteus, Priska, Akvila, Lukas etc. I Apg 17:15-16 beskrivs hur Paulus tvingas resa till Aten utan sitt team (Timoteus och Silas) och att han väntade på dem där. Det är nästan som en onaturlig situation som beskrivs när Paulus är ensam.

Om man läser vad NT säger om ledarskap i församlingen och tittar på de exempel som ges så framträder även här bilden av kollektiva ledarskap. De som var äldste/församlingsledare/herdar (presbyteros/episkopos/poimen) fungerade tillsammans, i plural. Det finns exempel på där enskilda individer tar teamets plats men det beskrivs inte i positiva ordalag. I 3 Joh 1:9 står det exempelvis:

“Jag har skrivit till församlingen, men Diotrefes, som älskar att vara den främste bland dem, vill inte ha med oss att göra.”

När NT talar om ledarskap talas det om flera olika gåvor. I exempelvis Ef 4:11 talas om apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare. Gåvor som är tänkta att stå tillsammans för att hjälpa varandra och komplettera varandra. Ett exempel på detta är i Apg 13 där fem personer namnges som ledare/tjänare i församlingen och som fungerar som profeter och lärare.

Jag tror att ensamvargarnas tid är förbi! Jag drömmer om team av människor som överlåter sig till varandra och det gemensamma uppdraget. Personligen tror jag att följande värderingar är viktiga för att forma “gudsrikesteam”:

  • Vänskap. De team som beskrivs i Bibeln består av människor som är vänner med varandra, inte kollegor. Det handlar om att dela livet, att bry sig om varandra och att ställa upp för varandra. Allt vad livet innehåller involveras i detta.
  • Krossa hierarkier! Människor i ett gott team är inte tänkta att vara “över” och “under”. Det kommer att förstöra så mycket på så många plan. Man kan vara olika i kallelse, funktion, mognad och smörjelse men måste alltid kunna mötas som jämlikar.
  • Mångfald av gåvor. En person som är med i ett väl fungerande team kommer alltid att försöka se, bekräfta och uppmuntra de gåvor Gud har lagt ner i de andra personerna i teamet.
  • Missionsfokus. Ett biblisk team existerar för att utföra uppdraget som Jesus har gett att göra alla folk till lärjungar. Alla i teamet bär på ansvaret att bibehålla det fokuset i allt man gör tillsammans.

Ett av mina föredömen i att forma team är Charles Kridiotis som bor i Stockholm. När jag möter honom och de människor som han står i relation med så möter jag något helt annat än ytliga relationer kollegor emellan. Jag möter nära vänner som är överlåtna till Jesus och till uppdraget. Jag tror att vi behöver fler sådana föredömen och exempel i Sverige!

I Helsingborg är jag en del av ett ledarteam som betjänar husförsamlingsnätverket här. Sedan i höstas har vi försökt att tillsammans mer aktivt sträva i den här riktningen och verkligen fungera som team. Jag tycker att det är väldigt spännande att se hur vänskapen fördjupas och hur människor i den här processen blommar ut i sina gåvor och växer i frimodighet. Det känns som om vi bara är i början av något spännande och jag ser med stor förväntan fram emot det Gud har förberett.

Over and out!

Krossa hierarkierna!

Det är lätt att fastna i samtal och diskussioner kring församlingsstrukturer. Jag tror att det egentligen är en mycket bättre utgångspunkt att fundera över innehållet.  Något vi försöker jobba aktivt med i församlingsarbetet i Helsingborg är att ”avprogrammera” varandra från det kyrkliga systemet som säger att en liten klick i en församling är givare, de med speciell kontakt med Gud, ledarna, bärarna av vishet, och att den stora massan är mottagare, konsumenter, beroende av de där andra. Vill man vara församling som formar lärjungar tror jag att man måste göra upp med den sjuka bilden av församlingen.

Vänskap. Lärjungaskap med varandra.
Vänskap. Lärjungaskap med varandra.

Om du vill låta Nya Testamentet utmana din bild av församlingen så tycker jag att du ska läsa igenom alla bibelord där ordet ”varandra” finns med och fundera över vad det skulle få för konsekvens för församlingslivet om vi levde ut dem i praktiken. Här är några exempel:

Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Gal 6:2

Berusa er inte med vin, sådant leder till ett liv i laster. Låt er i stället uppfyllas av Anden, så att ni talar till varandra med psalmer, hymner och andliga sånger, och sjunger och spelar för Herren i era hjärtan. Ef 5:18-19

Underordna er varandra i Kristi fruktan. Ef 5:21

Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan. Kol 3:16b

Uppmuntra därför varandra och uppbygg varandra, så som ni redan gör. 1 Thess 5:11

Låt oss ge akt på varandra och uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar. Låt oss inte överge våra egna sammankomster, som en del har för vana, utan uppmuntra varandra, detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig. Heb 10:24-25

Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra, så att ni blir botade. Jak 5:16a

Framför allt skall ni älska varandra innerligt, ty kärleken överskyler många synder. Var gästfria mot varandra utan att klaga. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd. 1 Pet 4:8-10

Om vi längtar efter en rörelse av lärjungar som gör lärjungar behöver vi riva ner alla obibliska hierarkier som gör människor felaktigt beroende av experterna (präster/pastorer/ledare) och inse att varje lärjunge till Jesus är kallad att göra fler lärjungar. Tänk om varje församlingsgemenskap fick präglas av ”varandra-perspektivet”! Att göra lärjungar kan aldrig handla om över och under. Vi är alla kallade att följa Jesus, vi har alla fel och brister och vi är alla på väg. Oavsett om jag träffas med min husförsamling eller med min lärjungagrupp är detta så viktigt. Vi träffas som jämlikar för att hjälpa varandra att följa Jesus och sända ut varandra i tjänst för Guds rike.

Den här veckan bloggar jag både på min egen blogg och på Pionjärbloggen där jag är veckans bloggare.