Varför monologer?

Under väldigt lång tid har församlingar och kyrkor haft en förkärlek för monologer som metod för att lära ut trots att Jesus, Paulus och den tidiga församlingen som den beskrivs i NT inte verkar använda monologer speciellt mycket. I NT går det faktiskt inte hitta ett enda exempel på en monolog när en församling möts utan det är alltid fråga om dialog när det handlar om undervisning på en församlings sammankomst. När dessutom all pedagogik säger att monolog/föreläsning är det sämsta sättet att lära ut kan man verkligen börja fundera på varför vi så ofta har en så stor tilltro till att 30 minuters monolog en gång i veckan ska göra lärjungar.

learning_pyramid

Diagrammet till vänster hittade jag på David Watsons blogg och kommer från sidan 95 i boken How the Brain Learns av David Sousa från 2001. Boken baseras på en studie utförd av NLT Institute of Alexandria, Virginia. Om jag lyssnar på en monolog kommer jag alltså i snitt ihåg 5 % efter 24 timmar. Motsvarande siffra om jag får delta i en diskussion i samma ämne är 50%. Om jag får lära mig genom att praktisera ämnet i fråga fastnar 75 %. Om jag lär mig för att kunna lära ut till andra är siffran så hög som 90%. Vänta nu! Var det inte så Jesus gjorde lärjungar? Han undervisade oftast genom samtal, han sände ut dem för att göra det de lärde sig och han gav dem förtroendet att lära andra i sin tur.

Så hur kommer det sig att så många kristna har en sådan förkärlek för monologer? (Eller är det framförallt vi predikanter som älskar ljudet av vår egen röst?) Är det för att det känns så bra efter en härlig predikan eller finns det andra anledningar? Vad tänker du?

Guds rike eller mitt rike?

Låt ditt rike komma

Om någon frågar mig vad bön är för någonting så skulle jag nog oftast svara att bön är samtal med Gud. Bön är en dialog med Gud där vi får vara ärliga och uttrycka vad vi har på våra hjärtan och där Gud också vill tala till oss på olika sätt. Om bön däremot fastnar i att bara bli ett privat samtal tror jag att man har missat något. Jesus lär oss att be till Gud att Hans rike ska komma. Hans rike är överallt där hans ordningar råder. Jesus talar om att Guds rike är inom oss som troende och mitt ibland oss som troende. Hans rike är hela tiden på väg, hela tiden på frammarsch. Inte minst i delar av västvärlden har kristenheten tenderat att hamna i ett passivt bevarande av hur saker är. Det är inte vår kallelse! Jesus lär oss inte att be att Guds rike ska stanna utan att det ska komma.

I första korinthierbrevet 4:20 talar Paulus om att Guds rike är kraft. När Jesus gick omkring och predikade om Guds rike demonstrerade han det alltid genom under och tecken, genom helande från fysiska sjukdomar och befrielse från onda andar. Detta fortsatte bland de första kristna och har varit en naturlig del av Guds rikes framväxt genom hela historien. På samma sätt vill Gud att vi ska få vara med och demonstrera hans rike överallt där vi möter människor. Båda bland vänner och bland främlingar. Om du är en efterföljare till Jesus är hans rike med dig var du än är!

Det är omöjligt att be att Guds rike ska komma om jag inte också ber att mitt rike ska falla. Jesus kallar oss att lägga ner alla våra egna ambitioner och drömmar vid hans fötter och helt och hållet ge oss själva till hans rike. Om karriären är viktigare är hans rike behöver du omvända dig! Om ditt hem är viktigare än hans rike behöver du omvända dig! Om ditt eget sammanhang eller församlingsgemenskap är viktigare än hans rike behöver du omvända dig! Jesus kallar oss att söka hans rike först så ska han ge oss allt vad vi behöver! (Matt 6:33)

När jag kommer till den här delen av Herrens bön brukar jag ta tid att be för att Guds rike ska ta över mitt och min familjs liv helt och hållet men också be för vänner som ännu inte känner Jesus och för Helsingborg där så få har fått höra de goda nyheterna. Gud verkar på ett mäktigt sätt när vi ber!

Herre låt ditt rike komma i kraft och låt alla mänskliga riken falla!

***

Läs fler inlägg i serien om Herrens bön.