Feltolkade bibelord – änkan och kopparmynten

Ett bibelord som jag ett antal gånger har hört användas för att uppmuntra människor att ge är det om änkan och kopparmynten. Det är hämtat från Lukas 21:1-4 (alternativt Markus 12:41-44).

Jesus lyfte blicken och såg hur de rika lade sina gåvor i offerkistan. Men han såg också hur en fattig änka lade i två små kopparmynt. Då sade han: “Jag säger er sanningen: Den här fattiga änkan gav mer än alla de andra. Alla andra gav av sitt överflöd i offerkistan, men hon gav i sin fattigdom allt hon hade att leva på.”

När det här bibelordet används till exempel i samband med olika typer av insamlingar brukar den fattiga änkan lyftas fram som ett positivt exempel. Budskapet blir att alla har möjlighet att ge. Man behöver inte jämföra sitt eget givande med någon annan. Ibland är det den med minst resursers som är mest givmild. Och så vidare.

Problemet med den tolkningen är att Jesus faktiskt inte lyfter fram änkan som ett positivt exempel att ta efter. I själva verket blir hon en symbol på något helt annat vilket vi kommer till.

För att göra en god tolkning av textavsnitt i evangelierna är det till stor hjälp att undersöka vad som kommer precis innan och precis efter. Det ger ofta ledtrådar till vad Jesus vill ha sagt och vad Lukas och den helige Ande som inspirerade honom ville ha sagt genom att arrangera berättelsen på det sätt som vi har dem. I texten precis innan (Lukas 20:45-47) kan vi läsa följande:

Medan allt folket hörde på sade Jesus till sina lärjungar: “Akta er för de skriftlärda, som njuter av att gå runt i långa mantlar och älskar att bli hälsade på torgen och få de främsta platserna i synagogorna och hedersplatserna vid festmåltiderna. De äter änkorna ur husen och ber långa böner för syns skull. De ska få en så mycket strängare dom.”

Detta är ett av de tillfällen då Jesus skarpt tillrättavisar de skriftlärda. De var en del av ett religiöst, kulturellt och socialt system som gynnade dem själva men förtryckte de fattiga. En av de sakerna som Jesus nämner specifikt är att de äter änkorna ur husen – alltså att de utnyttjade fattiga och utsatta änkors gästfrihet trots att de själva många gånger var betydligt mer välbeställda.

I avsnittet efter det om änkan och kopparmynten (Lukas 21:5-6) kan vi läsa följande:

När några talade om hur templet var utsmyckat med vackra stenar och tempelgåvor, sade Jesus: “Detta som ni ser – det ska komma dagar då här inte lämnas sten på sten. Allt ska rivas ner.”

Templet i Jerusalem var vid Jesus tid en oerhört imponerande byggnad som det kostade ofattbara summor pengar att bygga och att underhålla. Jesus var dock inte det minsta imponerad. Han talade istället om att domen närmade sig och att templet skulle komma att rivas ner.

Berättelsen om änkan och de två kopparmynten är inte en positiv berättelse om att ge allt man har. Det är en berättelse som avslöjar hur templet och offerkistan blivit en del av ett orättfärdigt religiöst och ekonomiskt system som drabbar de allra mest utsatta. Att änkan gav “allt hon hade att leva på” var tragiskt. Det förvärrade hennes redan stora utsatthet och bidrog med en minimal summa till ett tempel som ändå skulle komma att rivas. Genom alla tider har religiösa ledare spelat på människors andlighet, gudslängtan, men också rädsla och fruktan för att sko sig själva och bygga sina tempel och katedraler. Det är både avlatsbrev och moderna manipulativa kollekttal exempel på. De kommer att få sin dom. Jesus har sin uppmärksamhet, kärlek och kraft riktad mot dem som ingenting har:

Herrens Ande är över mig, för han har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig att utropa frihet för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. (Luk 4:18-19)

Kommentera