Nyligen publicerades rapporten ”Frikyrkan i Orten” där jag blev ombedd att skriva en artikel om mötet med muslimer. Själva rapporten är både viktig och intressant och jag hoppas att den får leda till många goda nya initiativ. För läsare av min blogg kommer min artikel här:

Mötet med muslimer – Rickard Cruz

De senaste två årtiondena har den muslimska delen av Sveriges befolkning ökat dramatiskt. Enligt Pew Research Center var 8,1 % av Sveriges befolkning muslimer år 2016 med en snabb förväntad ökningstakt de kommande åren, till stor del beroende på hur stor den fortsatta invandringen kommer att bli. I de prioriterade stadsdelarna runt om i Sverige är den muslimska delen av befolkningen ännu större och på många håll troligen i majoritet.

Själv bor och arbetar jag i Helsingborg och är en av ledarna för Helsingborgs husförsamlingsnätverk. I vår stad har vi fyra stadsdelar som av polisen klassas som utsatta och dessutom ytterligare ett antal stadsdelar som är segregerade och med stora sociala behov, men som inte riktigt kvalificerar för att komma med på polisens lista. När jag och min familj flyttade till Helsingborg för snart 15 år sedan var det till ett av dessa områden. Jag minns ett kort samtal jag hade med en polis som berättade för mig att stadsdelen Söder i Helsingborg brukade kallas “Gazaremsan” bland poliser och de två intilliggande stadsdelarna ovanför backen för “Golanhöjderna”. Jag har senare fått höra från människor med rötter i Mellanöstern att de brukar kalla Söder för “Lilla Beirut” på grund av den höga koncentrationen av araber i området.

När jag skriver den här texten har jag nyligen besökt fredagsbönen i en av de sunnimuslimska moskéerna i Helsingborg. Lokalen var fylld till bristningsgränsen och man räknade med att det var över 400 män samlade, vilket är standard för fredagsbönen i den moskén. Jag gissar att det är mer än dubbelt så många människor som den största kristna församlingen samlar i Helsingborg. Det skriver jag inte som om det vore någon slags tävling om vem som samlar flest utan för att belysa hur dramatiskt det religiösa landskapet har förändrats. Oavsett om vi människor utför våra religiösa ritualer i en moské, i en kyrka eller på ett shoppingcenter är min övertygelse att det vi alla behöver är de goda nyheterna om Jesus och hans rike.

Om efterföljare till Jesus i församlingar runt om i Sverige vill göra skillnad i de utsatta stadsdelarna tror jag att det finns ett stort behov av att fördjupa oss i islam och om de unika utmaningar och möjligheter som det innebär att dela evangeliet och göra lärjungar bland människor med muslimsk bakgrund.

En nyanserad bild av islam

En god start vore att utmana förenklade bilder av islam som vill beskriva muslimer som en relativt homogen grupp. Detta är ett återkommande problem på båda sidorna av det politiska och religiösa spektrat. Politiker på högerkanten kallar islam för “en avskyvärd ideologi” men det är även vanligt bland kristna apologeter att framhålla att islam i sin kärna är våldsbejakande och att grupper som Daesh eller al-Qaida står för den mest autentiska tolkningen av Islams urkunder. På den andra sidan av spektrat kan man istället höra både kyrkliga företrädare och politiker hävda att islam är en fredens religion och att de med en avvikande islam-utövning i själva verket inte är muslimer.

Båda de här synsätten på islam är problematiska. Bland annat ger faktiskt båda uttryck för samma förlegade syn på religion som brukar kallas essentialism. Det innebär uppfattningen att varje religion har en urskiljbar essens eller kärna som alla dess utövare kommer att påverkas av. De som tar sin religion på allvar kommer att röra sig närmare denna kärna. Detta är något som religionsforskare numera vänder sig emot. Problemet är att essentialismen helt enkelt inte ger en god beskrivning av verkligheten. Om vi tar islam som exempel så går det inte att säga att det finns ett urskiljbart islam. I verkligheten finns det en mängd olika tolkningar, traditioner och uttryck.

Sänd till muslimer, inte islam

I boken Margins of Islam visar författarna att en majoritet av världens muslimer inte skulle klassas som muslimer om man använder definitioner från det som brukar kallas ortodox islam. Det finns ateistiska muslimer, kommunistiska muslimer, synkretistiska muslimer, sekulära muslimer och salafistiska muslimer, våldsbejakande muslimer och fredliga muslimer. Det finns även muslimer som är lärjungar till Jesus och läser Bibeln som Guds Ord. Vissa uttryck för islam har goda förutsättningar för fredlig samverkan med andra grupper i samhället och andra uttryck saknar helt de förutsättningarna. Det är inte islam som formar sina utövare. Det är utövarna som formar islam.

Som efterföljare till Jesus har vi fått uppdraget att dela de goda nyheterna om Jesus och göra lärjungar bland alla folkgrupper. Då behöver vi inse att det inte är islam vi är sända till utan till muslimer. Istället för att utgå från en konstruerad bild av vad alla muslimer egentligen tror, tycker eller tänker behöver vi möta våra medmänniskor med nyfikenhet. Det kanske till och med finns något att lära sig! Och när jag möter verkliga människor i deras glädje, sorg, kamp och längtan får jag med öppen hand dela med mig av de goda nyheterna om Jesus och hans rike. Som efterföljare till Jesus har vi också fått kallelsen att verka för fred. Att då anklaga fredliga muslimer för att ha missuppfattat sin egen religion måste ses som helt kontraproduktivt. Jag tror istället att vi ska våga uppmuntra dem som har en fredlig tolkning av Islam och kritisera dem som bejakar våld och förtryck. Frågan om vilket som är det sanna islam lämnar jag till muslimer att svara på.

Det kerygmatiska förhållningssättet

Den arabiske teologen och författaren Martin Accad, som är verksam i Libanon, menar att man lite förenklat kan identifiera fem olika kristna förhållningssätt till islam. Ytterligheterna beskriver han som det synkretistiska respektive det polemiska förhållningssättet. Det synkretistiska relativiserar skillnaderna mellan kristen tro och islam och hävdar på pluralistiskt manér att alla religioner leder till Gud. Det polemiska förhållningssättet anammar en krigslik strategi för att på alla sätt attackera islam. Därefter beskriver han det existentiella förhållningssättet som fokuserar på det bidrag både kristna och muslimer kan ge för att tillsammans bygga ett bättre samhälle samt det apologetiska som bygger på diskussion och debatt för att bevisa den kristna trons sanning och påvisa felaktigheterna i Islam. 

Accads bidrag är det kerygmatiska förhållningssättet. Det innebär att förkunna ett ”suprareligiöst” evangelium om Jesus och hans rike. Här fokuseras inte frågan vilken religion som är sann utan att alla människor behöver höra evangeliet – de goda nyheterna om Jesus – som inte kan likställas med någon religion eller ägas av något religiöst system.

Enligt Accad lyfter det kerygmatiska förhållningssättet förkunnelsen av evangeliet bortom konflikten mellan kristendomen och islam för att istället förkunna ett tydligt budskap om Guds frälsning genom Jesus och behovet av omvändelse och efterföljelse. Samtidigt avfärdar han inte de andra förhållningssätten. Han beskriver hur han ibland använder sig av det existentiella förhållningssättet i mötet med offentliga personer och samhällsföreträdare för att tillsammans hitta vägar för ett bättre samhälle där olika religiösa grupper behöver kunna samexistera, samt det apolegetiska förhållningssättet i förtroliga samtal med muslimska sökare.

Ett annat förhållningssätt till muslimer

I vårt alltmer polariserade samhällsklimat får det synkretistiska och det polemiska förhållningssättet till islam oproportionerligt mycket utrymme, till den grad att det kan framstå som om det inte finns några andra alternativ. Synkretismen syns framförallt i delar av Svenska Kyrkan där religionspluralism håller på att bli allmänt accepterad och där man försöker tona ner skillnaderna mellan kristen tro och islam. Det polemiska förhållningssättet är kanske ännu vanligare, även bland kristna. I kölvattnet av flyktingdebatten och SDs framgångar i opinionen är det vissa som ser det som sin största kallelse att attackera islam och muslimer. Personligen är jag övertygad om att båda dessa är fel väg att gå.

Bland kristna som vill dela evangeliet med muslimer har det apologetiska förhållningssättet varit dominerande. Det måste inte vara fel men jag tror att vi behöver bli mer medvetna om begränsningarna. När evangeliet reduceras till att handla om vilken religion som är bäst eller sann är det fortfarande evangeliet då? Jesus startade aldrig en ny religion – han startade en rörelse. Jesus kallade aldrig människor att konvertera, i betydelsen att byta religion – han kallade människor att omvända sig och bli hans lärjungar.

I det kerygmatiska förhållningssättet till islam handlar missionsuppdraget om att förmedla evangeliet och göra lärjungar – inte predika kristendomen och göra konvertiter. De goda nyheterna handlar om Jesus och om hans rike. Oavsett om människor identifierar sig som muslimer, katoliker, baptister, lutheraner eller ateister behöver de få höra och ta ställning till detta budskap. Oavsett vilken religiös bakgrund man har finns det praktiker och föreställningar som man behöver omvända sig från och annat som kan få en fortsättning. Accad menar att det här sättet att förmedla evangeliet har större potential att sprida sig och bevarar i högre utsträckning familjer och vänskapsrelationer intakta när människor kommer till tro.

Bygg på de relationer som redan finns

Enligt missionsforskare har aldrig så många muslimer kommit till tro på Jesus Kristus runt om i världen som under de gångna 20 åren. En stor del av dessa kommer till tro i multiplicerande lärjungarörelser där man hittar olika vägar att trots sin efterföljelse av Jesus bevara relationer med familj och vänner. Det är just i befintliga relationer som evangeliet sprids som snabbast i dessa rörelser.

Utifrån de församlingar som jag arbetar med har vi spenderat mycket tid i olika stadsdelar för att möta muslimer och dela evangeliet. Vi är aldrig ute för att debattera vilken religion som är bäst. Vi är där för att vittna om Jesus. Vi frågar ofta om vi kan få be för något behov bland de vi möter, exempelvis sjukdom eller smärta. De flesta muslimer jag har ställt den frågan till har tackat ja, och personligen har jag aldrig sett så många fysiska helanden som just i mötet med muslimer i Sverige. Det väcker ytterligare nyfikenhet på Jesus och leder ibland till att människor öppnar sitt hem och familj för att lära sig mer om mannen från Nasaret.

Jag hoppas att vi tillsammans kan få hitta goda förhållningssätt till islam som hjälper oss att verka för fred, förmedla de goda nyheterna om Jesus och göra lärjungar som gör lärjungar.

Rickard Cruz

Församlingsgrundare och missionsteolog

Helsingborgs husförsamlingsnätverk & Katalysator Sverige