Från köksbord till altare

En av de enklaste och äldsta handlingarna av gemenskap i världen är att äta tillsammans. Att dela en gemensam måltid, speciellt om handlingen att dela måltiden också involverar att dela ett gemensamt minne, är ett av de grundläggande uttrycken för mänsklig gemenskap. Och det var precis på det sättet som Herrens måltid började. I den moderna kyrkan är Herrens måltid inte en måltid i fysisk bemärkelse. Det är själens hunger och inte kroppens hunger som den nu är utformad för att tillfredställa. Men den började utifrån påskmåltiden, en fest för hungriga människor, som skulle rensa bordet och inte lämna något; och Herrens måltid började i den kristna församlingen som en måltid där både fysisk och andlig hunger tillfredställdes. – William Barclay

Vem som helst som sätter sig in i hur man firade Herrens måltid under det första århundradet och hur den firas i många kyrkor idag kan snabbt konstatera att skillnaderna är extrema. Jag skulle vilja ta dig igenom en kort beskrivning av utvecklingen från gemenskapsmåltid till mässa, från husförsamlingar till katedraler, från enkelhet till avancerade religiösa ritualer.

Under det första århundradet var Herrens måltid en gemenskapsmåltid som församlingarna firade i människors hem. Flera olika begrepp användes för att beskriva måltiden varav de vanligaste var brödsbrytelsen, Herrens måltid och kärleksmåltiden (agapemåltiden). Från början var de här begreppen synonymer, vilket innebar att hela kärleksmåltiden var Herrens måltid. Det var vanligt att man inledde måltiden med att bryta bröd och avslutade den med att dela bägaren. Vid den här tiden fanns ingen fixerad ordning för vad som skulle sägas och hur man skulle be när man samlades för att dela måltiden med varandra. Många tror att det var vanligt att någon i gemenskapen inledde måltiden genom att berätta om Jesus när han åt med sina lärjungar och om korset och uppståndelsen. Från början fanns det dock inga exakta ordalydelser som man var tvungen att följa, utan det varierade mellan olika platser och över tid.

En av de tidigaste historiska källorna, förutom NT, som beskriver den första tidens församling är en liten skrift som heter Didache. Man vet inte vem som har skrivit den, inte var den är skriven och inte exakt när. Förmodligen kom den till i slutet av det första århundradet i en lokal församlingsgemenskap någonstans på landsbygden. Skriften tar upp många intressanta saker och beskriver bland annat hur Herrens måltid skulle firas i församlingsgemenskapen. I Didache tas det för givet att Herrens måltid firas som en hel måltid som man blir mätt av. Faktum är att man inte fick fortsätta med bönerna efter måltiden innan alla var mätta. Didache nämner att det finns både profeter och lärare i församlingen, men det sägs inte ett enda ord om att det skulle behövas någon speciell person för att leda måltiden. I stora drag verkar måltiden beskrivas på ett liknande sätt i Didache som i NT. Det finns dock några skillnader som kan vara värda att lägga märke till:

  • Didache beskriver en tydligt utarbetad liturgi eller ordning för måltiden. Färdigskrivna böner ska användas över bägaren, över brödet och efter att alla har ätit och är mätta. Ingenting av detta hittar vi i NT.
  • Didache kallar måltiden för eukaristi som på svenska betyder tacksägelse. Detta begrepp används aldrig om måltiden i NT men kom att bli allt vanligare längre fram i kyrkohistorien.
  • Enligt Didache är det endast de som är döpta som får delta i måltiden, en regel som faktiskt inte är klart uttalad någonstans i NT.
  • Enligt Didache skulle församlingen samlas på ”Herrens dag” för att bryta bröd, vilket troligen innebär den första dagen i veckan, söndagen, den veckodag då Herren Jesus uppstod från de döda. I NT finns exempel på att man samlades på den första veckodagen för måltid och undervisning men aldrig någon regel att man skulle samlas på just den dagen.
  • I Didache kommer bägaren först och därefter brödet till skillnad från NT där brödet kommer före bägaren.

Trots likheterna mellan NT och Didache finns det alltså några skillnader. Om dessa skillnader beror på att historiens långsamma förändring av måltiden redan hade börjat eller om de endast uttrycker en lokal variation är mycket svårt att veta. En sak är dock viktig. Om vi ska pröva olika företeelser genom kyrkohistorien är Bibeln vår enda fullt tillförlitliga måttstock, i synnerhet ögonvittnenas vittnesbörd om Jesus i NT.

Efter det första århundradet när den första generationens lärjungar inte längre levde började flera saker att förändras gradvis. En av de första förändringarna var synen på ledarskap. Redan omkring år 110 propagerade Ignatius för biskopsämbetet när han i sitt brev till församlingen i Smyrna skriver att biskopen, eller någon som biskopen utser, måste leda Herrens måltid för att den ska vara giltig. Enligt honom var det förbjudet att fira måltiden utan biskopen. Ignatius skriver både om kärleksmåltiden och om eukaristin i sitt brev, men det är svårt att avgöra vilken betydelse han lägger i de båda begreppen. Det är alltså Ignatius som lägger grunden till läran om ett särskilt prästerskap. Han gör gällande att det är nödvändigt att det finns en medlare mellan Gud och människor. Detta till skillnad från NT som alltid talar om alla troende som präster (1 Pet 2:5,9, Upp 1:6, 5:10) och att det inte finns någon annan medlare än Jesus Kristus (1 Tim 2:5). Den väg som Ignatius och andra leder kyrkan in på kom att få dramatiska konsekvenser på en rad olika områden, bland annat för firandet av Herrens måltid.

Som jag nämnde tidigare var kärleksmåltiden och Herrens måltid från början synonyma. En förändring som kom gradvis var att brödet och vinet fick namnet eukaristi medan själva gemenskapsmåltiden behöll beskrivningen kärleksmåltid. NT beskriver hela måltiden som Herrens måltid, vilket markerades genom att man bröt brödet i början av måltiden och avslutade med att dela bägaren efter att man ätit maten. Vi vet inte exakt när och varför, men ganska tidigt i historien ändras denna ordning och istället firar man först kärleksmåltid genom att äta tillsammans och därefter den så kallade eukaristin med brödet och vinet. Utvecklingen fortsatte i den riktningen, vilket tids nog resulterade i att kärleksmåltiden kom att separeras från brödet och vinet. Brödet och vinet blev en del av gudstjänsten, som man firade på morgonen den första dagen i veckan, medan kärleksmåltiden var något man firade på kvällen. Vid några av de historiska kyrkomötena slogs dess förändringar fast på ett tydligt sätt. Synoden i Laodicea, år 363-364, förbjöd kärleksmåltiden i kyrkobyggnader. Synoden i Hippo år 393 och i Kartago år 397 beslutade att man inte fick äta mat innan, eller i samband med eukaristin, som nu alltid var en del av gudstjänsten på söndagsmorgonen. Detta var ett effektivt sätt att helt separera brödet och vinet från själva måltiden. Vid Konciliet i Trullo år 692 förbjöds kärleksmåltiden helt och hållet. Inget av dessa kyrkomöten gällde hela den världsvida kyrkan men fick dock en uppenbar effekt på den historiska utvecklingen gällande Herrens måltid.

Så här i efterhand är det svårt att förstå varför brödet och vinet separerades från måltiden och varför kärleksmåltiden till slut förbjöds. Jag tror att vi kanske aldrig kan få klockrena svar på de frågorna, men jag tror att det finns några faktorer som delvis kan förklara utvecklingen. Jag skulle vilja lyfta fram två tänkbara förklaringar som jag tror påverkade den historiska utvecklingen.

I en biblisk världsbild tillhör hela skapelsen Gud, medan den grekiska filosofin i allmänhet och gnosticismen i synnerhet, som var mycket stark under de första århundradena, delar upp tillvaron i andligt och kroppsligt, heligt och oheligt. Detta kan vara en förklaring till varför man successivt valde att skilja ut brödet och vinet, som man börjat se som heligt, från den övriga måltiden, som man såg som kroppslig eller världslig. Även om en sådan uppdelning är obiblisk är det mycket möjligt att församlingen över tid lät sig påverkas av omgivande filosofiska och religiösa strömningar. Jag återkommer till det i nästa kapitel. En andra faktor kan vara de problem med måltidsfirandet som beskrivs redan i NT. I församlingen i Korint åt och drack vissa sig mätta och berusade, medan andra fick vara hungriga (1 Kor 11:21). Även i Judas brev berättas det att det fanns syndiga människor som festade vid församlingens kärleksmåltider (Judas v. 12). Det är högst troligt att en del av de här problemen resulterade i att vissa kände ett behov av att ”styra upp”. Istället för att uppmuntra människor att själva ta ansvar för goda måltidsgemenskaper förbjöd man kärleksmåltiden och ryckte brödet och vinet ur händerna på vanliga människor för att istället placeras hos de speciellt utvalda prästerna.

Det var inte bara formen för måltiden som förändrades utan även teologin bakom. Från att från början vara en gemenskapsmåltid blev eukaristin ett faktiskt förmedlande av Guds nåd och frälsning. Allt fler talade om att brödet och vinet inte bara representerade Jesu kropp och blod, utan faktiskt förvandlades till Jesu kropp och blod. Måltiden, som i början handlade om att i glädje fira den nåd man redan hade fått del av, förändrades till att allvarligt begrunda sina synder för att genom brödet och vinet ta emot förlåtelse och räddning. Istället för att vara ett tillfälle att komma ihåg det offer Jesus utförde en gång för alla på korset trodde man nu att eukaristin var ett upprepande av Jesu offer varje gång brödet och vinet förvandlades vid gudstjänsten. Läran om att brödet och vinet förvandlas till Jesu kropp och blod, den så kallade transsubstantiationsläran, blev dock inte fullt utvecklad förrän under medeltiden.

Parallellt med den här utvecklingen skedde andra mycket stora förändringar som helt ändrade förutsättningarna för den tidiga församlingsrörelsen. Från den första pingstdagen till början av 300-talet var församlingen en decentraliserad rörelse. Man möttes i människors hem och den spred sig relativt enkelt och snabbt i stora delar av Romarriket. Man hade inget högkvarter eller organisation utan leddes av den helige Ande och utrustades och uppmuntrades av resande förkunnare och tjänstegåvor. Vid den här tiden fick församlingen periodvis utstå mycket hård och grym förföljelse. Det var vanligt att kristna kastades åt de vilda djuren på romerska cirkusarenor för att deras kroppar skulle slitas i bitar och underhålla de upphetsade åskådarna. Många fick betala med sitt liv för sin bekännelse att Jesus är Herre, och det var inte ovanligt att man drevs bort från hus och egendomar. Trots denna grymma förföljelse blomstrade rörelsen av lärjungar, och det verkade som om inte någonting skulle kunna stoppa den. Under trehundratalet trädde två romerska kejsare fram som helt kom att ändra spelreglerna. Den förste var kejsar Konstantin. Innan Konstantin hade den kristna tron varit förbjuden i Romarriket, bland annat eftersom de kristna vägrade att tillbe kejsaren. De bekände bara Jesus som Herre. Konstantin ändrade detta när han år 313 gjorde kristendomen till en tillåten och privilegierad religion. Innan 300-talet finner man inga spår av kyrkobyggnader. Det vanliga var att församlingen möttes i människors hem och ibland i andra befintliga allmänna lokaler. I samband med att Konstantin gav kristendomen en privilegierad ställning började kyrkobyggnader att byggas överallt. Kyrkobyggnadernas arkitektur hämtade sin inspiration från romerska rättssalar men troligen även från hedniska avgudatempel. En magisk tro på kraften hos kvarlevorna från avlidna heliga gjorde att man ofta byggde de nya kyrkobyggnaderna på deras gravar och gav kyrkobyggnaderna den döde personens namn.Många sådana kyrkobyggnader existerar fortfarande.

Den andre kejsaren som kom att fullborda dessa förändringar var kejsar Theodosius, som år 380 kom att avskaffa religionsfriheten och göra den officiella katolska kyrkan till den enda godkända religionen i riket. Från att ha varit en förföljd rörelse av människor som riskerade sitt liv för att följa Jesus, ändrades nu förutsättningarna totalt. I samband med förändringarna under 300-talet blev kyrka och stat samma sak. Det var inte längre ett fritt val att följa Jesus, eftersom alla invånare i samhället nu ansågs vara kristna. Förföljelsen av de troende upphörde visserligen men nu blev det istället de som inte hade den rätta läran eller höll sig till en otillåten religion som den nya statskyrkan kom att förfölja. Från förföljd till förföljande alltså. Ignatius idéer om nödvändighet av biskopar anammades. Det gjordes en tydlig skillnad mellan präster och lekmän, och man slog fast att det bara var präster som fick leda eukaristin så att bröd och vin skulle kunna förvandlas till Jesu kropp och blod.

När kyrkan genom kyrkobyggnaderna och den nya statskyrkoapparaten på det sättet kom att institutionaliseras blev det allt viktigare att med makt kontrollera kyrkan, dess ledare, dess medlemmar och dess lära. Eukaristin blev i maktkyrkan ett oerhört viktigt instrument för att kontrollera och styra människor. Om man kunde få människor att tro att brödet och vinet faktiskt förmedlade frälsning, att det bara var en prästs böner i en kyrkobyggnad som kunde åstadkomma förvandlingen och att människor smidigt kunde utestängas från eukaristin, då hade man en enorm hållhake på dem. Då gäller det att lyda prästerskapet, att omfatta den rätta läran och att inte ifrågasätta för att inte riskera att bli utestängd från brödet och vinet och därmed frälsningen. Från att ha varit glädjefyllda gemenskapsmåltider runt ett matbord i människors hem hade Herrens måltid nu blivit en offerrit som präster utförde i en kyrkobyggnad på ett altare för att sedan mata bävande människor med frälsning.

Under 1500-talet och framåt påbörjades det man brukar kalla för reformationen. Några av förgrundsgestalterna var Luther, Calvin och Zwingli. Reformationen ändrade väldigt mycket av kyrkans teologi men lämnade samtidigt vissa saker förvånansvärt orörda. Delar av synen på nattvarden förändrades under reformationen, men nästan ingenting av själva formerna. Nattvarden skulle fortfarande firas i kyrkobyggnader, ledas av prästerskapet och delas ut till det vanliga folket. Under reformationen kom fokus att skifta från brödet och vinet till predikan av Guds ord. Man sökte sig tillbaka till källorna, tillbaka till Guds skrivna ord och uttryck som ”Skriften allena” myntades. Att undervisa och förklara bibeltexten blev viktigt i reformationens kyrkor, eller protestantiska kyrkorna som man också kallar dem. Predikstolen tog altarets plats som den viktigaste ”möbeln” i kyrkobyggnaderna.

Det hände mycket gott under reformationen men samtidigt missade man väldigt mycket. Man tog exempelvis inte itu med statskyrkan, kyrkobyggnaderna eller uppdelningen mellan präster och lekmän, och formerna för Herrens måltid förblev oförändrade. Visserligen höll Luther upp både husförsamlingar och det allmänna prästerskapet som ett ideal, men detta var något som aldrig kom att förverkligas. Kanske var det för svårt att göra det bland nominella kristna, som under en mycket lång tid hade skolats i ett totalt beroende av prästerskapet.

Ett undantag var en rörelse som kallades anabaptisterna. Denna rörelse var radikal och gick betydligt längre än Luther. Man sökte sig tillbaka till urkyrkans liv och form. Anabaptisterna möttes i hemmen, ansikte mot ansikte, och betonade vikten av att följa Jesus på livets alla områden. De praktiserade troendedop till skillnad från både den katolska och de protestantiska kyrkorna, vilket gjorde att de utsattes för svår förföljelse. Anabaptisterna trodde på och praktiserade det allmänna prästerskapet, vilket innebar att alla deltagare i en samling hade möjlighet att dela med sig av sina olika erfarenheter och insikter allteftersom Anden ledde. När det kom till Herrens måltid verkar det som om man ofta åt middag tillsammans när man träffades men att nattvarden endast bestod av bröd och vin och hade en betoning på allvar och efterföljelse. Trots att anabaptisterna inte gick hela vägen när det gäller Herrens måltid finns det dock oerhört mycket att lära och låta sig inspireras av i denna spännande och spretiga reformationsrörelse.

I urkyrkan samlades man runt matbordet, i den katolska kyrkan kring altaret och i den protestantiska kyrkan kring predikstolen. Är det kanske dags för förändring? Är det kanske dags att församlingen återupptäcker sina rötter? Wolfgang Simson skriver så här:

Genom att anpassa sig till det dåtida religiösa mönstret adopterade den historiskt ortodoxa kyrkan, efter Konstantin på 300-talet, ett religiöst system som i huvudsak är gammaltestamentligt med präster, altare, tempel (katedral), rökelse och tillbedjan efter mönster från judisk synagoga… Katolska kyrkan gick vidare och kanoniserade systemet. Luther reformerade innehållet i evangeliet, men lämnade de yttre formerna av ”kyrkan” förvånansvärt orörda, frikyrkorna befriade systemet från staten, baptisterna döpte det, kväkarna kemtvättade det, Frälsningsarmén satte på det en uniform, pingstvännerna smorde det och karismatikerna förnyade det, men fram till i dag har ingen verkligen förändrat grundstrukturen. Det är på tiden att göra just detta.


Den här texten är ett utdrag från boken Middag med Jesus (kapitel 5).

2 svar på ”Från köksbord till altare”

    1. Andreas, tack för din uppmärksamhet! Alltid lite surt när tryckfel upptäckts… Det är åtgärdat i blogginlägget. Boken får vänta till nästa upplaga. =)

Kommentera