Middag med Jesus i NOD

Den teologiska tidskriften NOD som ges ut av Örebro Missionsskola har gett ut ett nummer med mat som tema. Jag blev ombedd att bidra med en text om Herrens måltid utifrån min bok Middag med Jesus. Texten kan du läsa nedan.


 

Jesus skapade inte en ny religiös ritual, utan tog människors befintliga middagar och gav dem ett nytt innehåll. Från början firades Herrens måltid runt matbord med riktig mat i vanliga hem, skriver Rickard Cruz och frågar vad det kan betyda för kyrkan idag.


 

Det finns en växande medvetenhet om att nattvarden, som den utförs i de flesta kyrkor, inte liknar den måltid som troende delade med varandra under det första århundradet. Från början firades Herrens måltid runt matbord med riktig mat i vanliga hem. Man kan bland annat läsa om att församlingen i Korinth firade Herrens måltid som ett knytkalas och att församlingen i Jerusalem åt tillsammans i hemmen och bröt bröd i ”jublande” innerlig glädje.

När Jesus åt tillsammans med sina lärjungar den sista kvällen, innan han blev förrådd, var det en måltid sprängfylld av symboler med djupa historiska rötter. Den judiska påskmåltiden, till minne av befrielsen ur Egypten, bidade en given bakgrund då, liksom för de lärjungar som efter Jesus död och uppståndelse fortsatte att fira Herrens måltid och brottas med korsdramats betydelse. Men Herrens måltid hade också flera gemensamma drag med påskmåltiden, exempelvis:

  1. Vid påskmåltiden samlades ett mycket hungrigt sällskap för att äta sig mätta.
  2. Påskmåltiden var en måltid för storfamiljen, alltså tillsammans med människor som man hade en personlig relation med.
  3. Vid påskmåltiden låg eller satt man runt ett bord för att man skulle kunna se varandras ansikten för att kunna ha gemenskap.
  4. Påskmåltiden syftade till att man skulle komma ihåg och bli en del av Guds stora räddning.

MEN HERRENS MÅLTID tog inte över påskmåltidens form utan fick snarare karaktären av en vardagsmiddag. Vardagsmiddagen var under det första århundradet vanlig bland både judar och greker runt Medelhavet. Till frukost brukade man äta bröd och dricka vatten eller lite utspätt vin. Om man åt något mitt på dagen var det oftast inte mycket utan bara något man kunde ha med sig under arbetsdagen. Det största näringsintaget fick man vid kvällsmiddagen som på grekiska hette deipnon. Då samlades familjen eller hushållet för att efter arbetsdagens slut äta tillsammans, umgås och vila. När Paulus talar om Herrens måltid i Första Korintierbrevet är det just ordet deipnon han använder – Herrens deipnon – Herrens kvällsmiddag.

Vid den här tiden inleddes varje kvällsmiddag bland judarna med att man bröt brödet med varandra. Det var en så naturlig och självklar början på en måltid att begreppet brödsbrytelse kom att bli synonymt med att äta tillsammans. Evangelierna ger oss flera exempel på hur Jesus gör detta i början av en måltid. Att göra på det sättet var för både Jesus och andra judar ett sätt att upphöja och tacka Gud, men också att förenas i en djup gemenskap med varandra. På samma sätt som brödet var den naturliga inledningen av en kvällsmiddag var bägaren med utspätt vin den naturliga avslutningen. Detta inslag i vardagsmiddagen knyter Paulus an till när han skriver om Jesus: På samma sätt tog han bägaren efter måltiden (1 Kor 11:25, min understrykning). I ett judiskt hem var det vanligt att man bad och upphöjde Gud i samband med att man delade bägaren med varandra. Bland greker såg måltiderna delvis annorlunda ut men det fanns också gemensamma nämnare. Vid en grekisk gemenskapsmåltid var det vanligt att man, när man ätit färdigt, höjde en skål med vin och hällde ut lite grann som ett dryckesoffer åt de grekiska gudarna. Därefter skickade man runt bägaren för att alla skulle dricka som ett uttryck för gemenskap och samhörighet i sällskapet.

NÄR JESUS DELADE bröd och vin med sina lärjungar skapade han inte en ny religiös ritual. Han tog något som var väldigt vardagligt och naturligt för både judar och greker och gav det en helt ny innebörd. På den tiden var det en självklar del av livet för i princip alla människor att äta tillsammans vid dagens slut och att i samband med den måltiden dela bröd och vin med varandra. Att bryta bröd och dela en bägare var synonymt med att dela en gemenskapsmåltid. Jesus startade alltså inte något nytt natten då han blev förråd, utan han tog människors befintliga middagar och gav dem ett helt nytt innehåll.

Jesus har gett alla sina efterföljare uppdraget att gå ut i hela världen och göra människor till lärjungar. Men uppdraget har ofta tolkats om till att handla om att istället försöka få människor att komma till kyrkan. Jag säger inte att en sådan tolkning och tillämpning är felaktig eller aldrig fungerar. Men jag tror att det finns många människor som aldrig kommer att nås av de goda nyheterna så länge kyrkan bara tillämpar en ”kom-till-oss-modell”. Kyrkan tror att Jesus är Gud inkarnerad, det vill säga att Gud har kommit till världen i konkret kroppslig gestalt. Kan inkarnationens mönster få betyda mer för mission och församlingsliv? Gud kom till oss, blev en av oss och frälste mänskligheten “inifrån”. Jesus säger till sina lärjungar: som Fadern har sänt mig sänder jag er. Trots att Jesu lärjungar är de utsända förväntar de sig allt som oftast att människor i deras omgivning ska överskrida olika kulturella gränser och komma till dem: “Kom till oss, ät vår mat, förstå vår kultur, avkoda vårt språk etc”. Tänk om kristna, istället för att försöka få människor till kyrkan, skulle ta med sig evangeliet till människorna och låta Jesus själv bygga sin församling där människor redan lever sina liv! Plötsligt blir saker som Jesus säger i exempelvis Lukas, det tionde kapitlet, begripliga: stanna i det hem där man tar emot er, ät och drick det som sätts fram åt er, bota de sjuka och predika Guds rike. Det skulle hjälpa församlingen att upptäcka sin djupa identitet som inkarnerad mission. Grundandet av nya församlingar blir då snarare en konsekvens av att människor börjar följa Jesus än ett medel för att komma dit. Församlingar kan få uppstå i människors hem, på kaféer, restauranger, i moskéer eller idrottsklubbar – eller i helt andra miljöer där människor möts och livet levs.

Jag tror att Jesus vill göra samma sak idag som under det första århundradet. Målet måste inte alltid vara att ta med människor till befintliga kyrkor för att ta del av en ritualiserad variant av nattvarden. Det borde vara betydligt mera naturligt att låta befintliga måltider som människor delar med varandra få bli ett slags Herrens måltid när människor omvänder sig, tror på de goda nyheterna och blir lärjungar till Jesus. Faktum är att Nya testamentet inte säger något om att det skulle behövas kyrkobyggnader, präster eller pastorer eller en perfekt liturgi för att fira Herrens måltid. De sakerna kan snarare vara ett hinder om man vill fira Herrens måltid på det sätt som beskrivs i Nya testamentet.

EN AV DE största utmaningar kyrkan möter idag är den problematiska uppdelning mellan det heliga och det sekulära som många troende gör i sina liv. Tiden delas upp mellan helig tid – gudstjänsttid – och annan tid, trots att Jesus kallar människor att helga all tid till honom. Rummet delas upp mellan heliga rum – kyrkobyggnader och andra mindre heliga rum som hem eller arbetsplatser, medan Paulus talar om de troendes kroppar som den helige Andes tempel. Människor delas mellan de heliga (eller i alla fall lite mer heliga) – prästerskapet eller de andliga ledarna, och lekmännen, trots att Nya testamentet talar om att de troende är ett heligt folk. Herrens måltid som den beskrivs i Nya testamentet är något helt annat. Den är hela livets måltid med Jesus i centrum. Den är en måltid som mättar både kropp, själ och ande. Runt matbordet där Herrens måltid firas får allt plats som ryms i livet med Jesus. Glädje och sorg, skratt och tårar, framgång och motgång, vardag och fest, väder, vind och djupa samtal, bön och lovsång, skämt och bus, tacksamhet och frustration. Mitt i allt detta vill Jesus visa att han vill vara närvarande i hela vårt liv, ingen del är exkluderad. I den tidiga församlingen firade man Herrens måltid genom att först bryta brödet, därefter äta gemenskapsmåltiden tillsammans och slutligen dela bägaren. Genom att rama in måltiden med brödet och bägaren visade man på ett tydligt sätt att hela måltiden, hela gemenskapen, alla deltagare, hela tiden och överallt tillhörde Herren.

Rickard Cruz

Församlingsgrundare och författare till boken “Middag med Jesus

Lämna ett svar