Paradigmskifte för församlingsplantering?

Under ett antal årtionden har det i Sverige både talats och arbetats en hel del med församlingsplantering. Detta har varit en del av strategin för att vända den negativa trenden som pågått i svensk kyrklighet i allmänhet och svensk frikyrklighet i synnerhet. Det har debatterats för att lyfta behovet av församlingsplantering, det har ordnats konferenser och träningstillfällen. Samfund har skjutit till pengar och människor har engagerat sig.  Detta har gett varierande resultat. Det finns några exempel på väldigt fruktbärande nyplanterade församlingar men också många som har fått ge upp, lägga ner eller som lever en tynande tillvaro.

Personligen tror att det är läge att ta ett steg tillbaka och tillsammans hitta in i ett helt nytt förhållningssätt till församlingsplantering och pionjärarbete. Jag tror att vi behöver våga ställa grundläggande frågor. Allt oftare hör man människor i pionjära sammanhang säga saker som:

  • Uppdraget är att göra lärjungar inte starta församlingar.
  • Ingenstans i Bibeln uppmanas vi att starta nya församlingar.
  • Det är evangeliet vi ska plantera – nya församlingar är frukten.
  • Vi behöver träna människor att dela de goda nyheterna om Jesus – inte de goda nyheterna om församlingen.
  • Målet är inte fler medlemmar – målet är fler lärjungar.
  • Syftet är inte att rädda samfundet utan att utbreda Guds rike.
  • Framgång mäts inte i hur många som kommer utan hur många som går ut.

Om de här sakerna stämmer handlar det inte bara om en justering av metoderna – det handlar om ett nytt paradigm.

Det gamla paradigmet

I det gamla paradigmet utgår man från alla de goda konsekvenserna av att nya församlingar startas. Människor engageras för att sprida Guds rike vilket leder till att evangeliet sprids och lärjungar formas. Vad det är för typ av församlingar som startas är inte det viktiga. Det kan vara allt från Hillsong till husförsamlingar. Man skulle kunna beskriva tänkesättet så här:

Handling: Starta nya församlingar

Konsekvens: Evangeliet sprids & lärjungar formas

Strategin för att få det här att hända kan se lite olika ut men skulle kunna sammanfattas i fyra delar:

  1. Rekrytering – Här handlar det om att gör allt man kan för att rekrytera människor till församlingsplantering och sändande församlingar.
  2. Assessment – Bland de som uttrycker ett intresse för att leda en församlingsplantering gör man en assessment – alltså en utvärdering av personens lämplighet.
  3. Träning – Team med en lämplig teamledare genomgår en träning under två års tid.
  4. Coaching – De team som planterar församling erbjuds regelbunden coaching.

Jag har själv – i allra högsta grad – varit en del av den här typen av paradigm i församlingsplantering, och är det till viss del fortfarande. Det har varit en stor del av mitt liv under mer än 15 år och jag är glad för det äventyr det har inneburit. Samtidigt finns det en hel del konsekvenser av det här tanke- och arbetssättet som jag tror att vi behöver bli medvetna om. Exempelvis:

  • När fokus handlar om att starta nya församlingar går mycket av energin till att forma strukturer.
  • När man börjar i änden av att starta församlingar är det svårt att bryta sig loss från traditionella former (styrelse, pastor, lokaler, gudstjänster, budget, verksamheter).
  • Att starta nya församlingar leder inte nödvändigtvis till att man delar evangeliet och gör lärjungar.
  • Risken är hög att sterila församlingar startas som inte bär frukt och slukar stora resurser.
  • När man börjar med församling är det stor risk att by default odla en ”kom till oss” mentalitet.
  • Bilden av ledaren i församlingsplanterande arbete blir ofrånkomligen bilden av en kompetent och pionjärt lagd pastor. Extremt snävt om man vill se en bred mobilisering.
  • Arbetssättet kräver stora resurser och har hittills gett begränsade resultat.

Det nya paradigmet

Runt om i världen, i Europa och i Sverige kan man börja ana ett nytt paradigm växa fram. Man kan känna igen en del av komponenterna men det finns en tydlig medvetenheten om att de behöver komma i en helt ny tågordning. I fokus är inte längre församlingsplantering utan uppdraget att dela evangeliet och göra lärjungar. Man skulle kunna beskriva paradigmet så här:

Handling: Dela evangeliet & gör lärjungar

Konsekvens: Nya församlingar

Strategin som växer fram är enkel och tvådelad:

  1. Träna ALLA att dela evangeliet och att göra lärjungar.
  2. Coacha de som gör det.

I det nya paradigmet är inte den initiala frågan ”vilket typ av församling ska vi starta?”, ”hur ska vi få människor att komma?” eller ”vilken är vår målgrupp?”. Den stora frågan är istället: ”Till vilka vill Jesus sända oss för att dela evangeliet och göra lärjungar?” I det nya paradigmet är det inte två olika saker att plantera församling och göra lärjungar. De löper parallellt. När vi gör det vi ska och gör lärjungar så gör Jesus det han har lovat och bygger sin församling. I det gamla paradigmet är församlingsplantering något som i praktiken få kan göra. I det nya paradigmet är alla kallade att göra de här sakerna. Pionjärarbete är inte längre ett särintresse. Alla lärjungar behöver tränas och sändas för att dela evangeliet och göra lärjungar.

Processen för att få se nya församlingar växa fram hämtas från NT. Exempelvis från Paulus första missionsresa i Apg 13-14.

  1. Bön och sändning
  2. Dela evangeliet
  3. Gör lärjungar
  4. Forma församlingar
  5. Avskilj ”inhemska” ledare

Visionen är att evangeliet ska få spridas överallt till människor i alla kulturer och subkulturer och att nya församlingar får formas när människor blir lärjungar till Jesus. Hur de församlingarna kommer att se ut är inte bestämt i förväg utan formas när Guds rike formar gemenskaper av lärjungar och Jesus bygger sin församling.

Min uppfattning är att en stor del av de som lever med de pionjära frågorna redan befinner sig i det här paradigmskiftet. Egentligen tror jag inte att det finns någon väg tillbaka. Det som behövs nu är modiga lärjungar till Jesus som går hela vägen, lämnar det trygga och invanda, vänder upp och ner på steken, planterar evangeliet istället för församlingar och få se Guds rike komma på nya sätt i vår tid.

2 svar på “Paradigmskifte för församlingsplantering?”

  1. Förträffligt! Så bra att se detta skrift!

    Eftersom jag är lösningsorienterad ser jag genast några portar i början av banan som gör den svår:
    1 – Gamla församlingar och samfund behöver tänka annorlunda.
    2 – Alla är inte lika. Därför krävs olika träning i olika metoder att dela/leva evangeliet.
    3 – Alla är inte lika. Därför krävs olika typer av stöd till olika människor.
    4 – Vår allmänna uppfattning av begreppet ”ledare” måste transformeras.

    Det som ser besvärligast ut är port 4.
    – Vi tänker på ledare som en chef. Så är det inte i Guds rike. Där är ledaren en som leder enligt chefens (Herrens) beslut.
    – Vi tänker också att ledare är någon som alla ska efterlikna. I Guds rike är ledaren en som framhåller de olikas värde.

    Allt hänger ihop, som vanligt.
    ”Evangeliet först” är dock principen som vi måste ta oss till och vårda – dels gentemot världen och dess inbyggare som vi ska vinna och göra lärjungar av, dels gentemot varandra i Kristi kropp, dels gentemot oss själva.
    Där finns mycken vishet.

Kommentera